Tackjärnet:
[b]Malm[/b] tog man från egna eller delägda gruvor i bl.a.: Grängesberg,
Ställberg, Björnberget, Svartvik, mfl mindre gruvor i trakten.
Malmen [b]vägdes[/b] både vid [b]avsändning[/b] från gruvan samt [b]innan den upplades[/b] på
malmtorget efter lossning från järnvägsvagn eller hästfora vintertid.
[b]Kalk[/b] och [b]Ställsten/Kvarts[/b] togs från mindre brott i trakten med
häst o vagn och [b]vägdes[/b] då den [b]ankom[/b] till resp upplagstorg.
[b]Träkol[/b] togs från dels skogarna i trakten, men efter 1910-talet kom detta från
skogarna i Norrland eller Småland och Östergätland i huvudsak, även denna
[b]vägdes/måttades[/b] både vid [b]avsändning[/b] samt vid [b]urlastningen[/b] i kolhusen.
När sedan dessa råvaror skulle [b]uppforslas[/b] till hyttkransen, så [b]vägdes[/b] allt
mycket noga under överinseende av masmästaren, som hade koll på vilken
blandning som resp malm skulle ha. Det var han en fena på. Inga analyser
och vetenskapliga recept har kunnat slå dessa yrkesmän på att få fram det
bästa tackjärnet.
Vid tappningen så fick järntackorna svalna i sina formar varefter de slogs
itu av en man med slägga, varefter tackorna [b]kärrades ut på järntorget där [/b]
det [b]vägdes[/b] samt staplades på högare som tillhörde samma blåsning. Det var
noga med att hålla isär dessa tackor från de olika blåsningarna, ty dels
var det olika bergsmän, andra bruksdelägare, osv som blåst så mycket de var
tilldelade att blåsa. Dessutom var varje blåsning unik i sin sammansättning.
När sedan tackjärnet skulle säljas eller avfraktas av ägarna, så kärrades
tackorna med häst upp till B:s Hörkens stations [b]lastkaj [/b]där det åter [b]vägdes [/b]
och lades upp på kajen i staplar i väntan på tomvagnar. [b]Efter lastning [/b]så
[b]vägdes [/b]de tackjärnslastade vagnarna antingen i B:s Grängesberg eller
B:s ställdalen.
Pappersmassan:
Pappersbalarna var enklare att hantera. De var [b]vägda vid bruket[/b] och behövde
ej vägas vid omlastningen, men vagnarna kontrollvägdes i B:s Grängesberg eller
B:s Ställdalen.
Timmer, kort och långt, dvs gruvtimmer:
Detsamma gällde för gruvtimret.

Om jag har läst min historia rätt, så utfördes omlastningen mellan SVJ o BJ
med av BJ anlitad personal, men avlönades an SVJ. Arbetsvolymerna kunde ju
variera mycket kraftigt från dag till dag samt var även mycket årstidsbunden.

B:s Hörken förlorade i stort hela sin vagnslasttrafik i och med att hyttan
nedblåstes 1928 och SVJ omledde sin vagnslast och persontrafik 1930 via
Hällefors, kvar blev utlastning av skogsprodukter och några 10-tal år senare
tillkom transporterna av wolfram-, molybden- samt kopparmalm från Yxsjöbergs
gruvor med bil till B:s Hörken och vagnslastgods till stålverk, exporthamn
resp. Rönnskär. Även detta upphörde i början på 1980-talet, då driften
inställdes pga. prisdumpning från Kina.

Hörken blev därefter uppstallningsplats för två st tågsätt med då uttjänade
litt Mas-vagnar som hade använts mellan Grängesberg/Blötberet - Domnarvet.

Nu bara rakspår igenom, kanske kommer ett mötesspår åter att utläggas.