Hej!
En liten förklaring om hur T-Fordens tändsystem verkar. Kanske lite off topic.
På baksidan av svänghjulet sitter det ett antal hästskomagneter, jag tror att det är 16 st.
Monterade på en plåt skruvad till motorblocket sitter det 16? st seriekopplade spolar. Ena änden är jordad i blocket och den andra ansluten till ett uttag på ovansidan av svänghjulskåpan. Detta uttag går till tändlåset. Tändlåset har två tillägen, nämligen "Batteri" och "Magnet". När svänghjulet roterar alstras en växelspänning i spolarna. Den kan bli ganska hög.
Tändspolarna, som det finns fyra av matas från tändlåset. De sitter i en låda antingen på torpedväggen eller ovanpå motorn beroende på årsmodell. Spolarna har en järnkärna och en med primärlindningen, och över järnkärnan sittande, seriekopplad brytare, ungefär som en ringklocka.
Primärlindningens andra ände jordas av en "fördelare" i framänden på kamaxeln.
När kamaxeln roterar jordas spolarna i "tändföljdsordning". Då, på grund av brytarens vibration framspringer en ström av gnistor över tändstiftets elektroder. Varje tändstift har sin egen spole och tändkabel. När spolarnas brytare vibrerar hör en "ton". De skall helst "spela" med samma ton. Det kan justeras med en mutter på brytaren. Man får "stämma" spolarna.
På de tidiga årsmodellerna fanns ingen generator. Dock fanns det en liten ackumulator för att ge tändström vid starten. Det blir bättre gnistor på "Batteri" vid låga (vev)startvarv. När motorn väl startat slår man över på "Magnet". Då får systemet högre primärspänning och kraftigare gnista.
På dessa tidiga vagnar drevs srtålkastarna ibland också från magneten. Eftersom spänningen varierade starkt med motorvarvet framkom det de mest fantastiska tillbehör för att komma tillrätta med varierande ljusstyrka.
Senare vagnar fick både generator och startmotor, men tändsystemet var i princip det samma hela T-fordens produktionstid. Innovativt i början, men hopplöst omodernt i slutet.
Hälsningar "Stora Borås".