Vägskydd 1911: Mormors grind smygautomatiserad - hyrkuskvagn krossad (Signaler/säkerhet)
Automatiska vägbommar blev vanliga först på 1950-talet. Redan tidigare var det dock möjligt att få dispens för automatisering. Detta utnyttjades exempelvis av Saltsjöbanan när man införde sitt CTL-system (fjärrstyrning av signalsäkerhetsanläggningar) i slutet av 1930-talet. Med CTL + automatiska fällbommar kunde stationerna lämnas helt obemannade.
Den första kända automatiseringen av fällbommar genomfördes emellertid mycket tidigare. Det var Roslagsbanan som automatiserade bommarna vid Mormors grind norr om Stocksund. Exakt när automatiken togs i bruk är inte känt för mig, och det hela tycks ha skett lite i smyg. Dock uppmärksammades tilltaget av Kungl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i december 1911, efter att en hyrkuskvagn blivit instängd mellan bommarna och "krossats af bantåget". Kungl styrelsen hade inte lämnat tillstånd till anläggningen, som var farlig både för landsvägs- och järnvägstrafiken. I fortsättningen skulle järnvägen därför placera en vakt vid övergången för att sköta bommarna på traditionellt sätt [skrivelse från VoV till SRJ den 30 december 1911]
Den starka reaktionen mot automatiseringen kan verka lite egendomlig, eftersom det inte fanns något hinder för järnvägarna att installera "fjärrmanövrerade" fällbommar, dock måste bommarna kompletteras med ringverk med förringning om den som manövrerade anläggningen inte hade sikt mot övergången.
SRJ gav inte upp; 1912 ansökte man om att åter få använda automatiken vid Mormors grind. VoV sade dock nej; det fanns risk att fordon blev instängda mellan bommarna, fällningen skulle komma att ske onödigt tidigt för norrgående tåg med uppehåll på stationen, och elektriska anordningar ansågs allmänt osäkra. [skrivelse från VoV till SRJ den 11 december 1912]
SRJ lät sig dock inte stoppas, automatiska bommar provades igen 1923. Nu handlade det om s k Westfeldtska bommar, namngivna efter konstruktören. Det var signalfirman Jean L. Roths efterträdare som ledde experimenten. Senast 1927 hade bommarna i varje fall tillfälligt tagits ur bruk för omkonstruktion. SJ fick samma år frågan om automatiska bommar på remiss, och tyckte inte att det var någon bra idé. Det skulle bli dyrt och osäkert med "vidlyftiga maskinella anordningar" och "tunga och skrymmande" delar [Remissvar till Konungen den 12 juli 1927; Bbr 550]. Kanske hade SJ:s negativa inställning sin grund i att det varit vissa problem med de elektriska fällbomsvindspel som fanns i bruk bl a vid Tegelbacken?
Så småningom tycks SRJ ha tappat intresset för bomautomatisering; 1929 skickade man en räkning till Roths efterträdare "för reglering av vårt mellanhavande beträffande experimenten med de Westfeldsta bommarna" [följebrev den 15 februari 1929, själva räkningen saknas dessvärre]
Det dröjde alltså ca 25 år från de första försöken till dess att automatiska bommar överhuvudtaget kom i reguljärt bruk, och ca 45 år innan de blev vanligt förekommande!
Källor: Handlingar i Riksarkivet och SJK arkiv