Semafor undringar.....

Hej lite undringar så här på lördags eftermiddagen

Finns det dokumenterat när man monterade den sista semaforen (i alla fall den sista linstyrda anläggningen) i Sverige?

Har det funnits semaforer som har varit motor styrda?

Det finns en del kontaktlednings stolpar som är nitade kvar, jag antar att det har funnits en del olika tillverkare av stolpar förstås men kan man säga något generellt när man övergav nitningen tillförmån till svetsningen?

När slutade man att måla stolparna gröna och började galva dom istället?

Mvh Hans

Ja det har funnits semaforer som styrts av ett elektriskt drev. Exempelvis fanns sådana i Nässjö på 1960-talet. Förmodligen sattes elektriska driv i samband med ombyggnad av ställverken från lindrivning till elektriskt ställverk. I ett ännu senare skede byttes semaforerna mot ljussignaler.
PLj

Det har även funnits ljussignaler som manövrerats med vevar i linställverk.
T. ex. utfarten norrut på normalspåret i Åseda.

mvh Joachim E :-)

Det blev nog en del "trevliga" lösningar på vissa håll då man började bygga om lin anläggningarna. Har sett (på bilder) en del semafor master som har en lampinrättning en bit under vingen men ingen vinge vid det läget. Det blev antagligen många semafor master som rensades på vingar och fick lampor istället när uppgraderingen skulle göras.

Mvh Hans O

Det har även funnits ljussignaler som manövrerats med vevar i linställverk.
T. ex. utfarten norrut på normalspåret i Åseda.

mvh Joachim E :-)

Här förstår jag inte hur du menar.
Ljussignalerna i Åseda manövrerades väl inte med vevar?
Det var väl endast semaforer, omläggning och låsning av växlar som gjordes det.
Ljussignalerna manövrerades med K-nycklar i ställverket.

Jo, i Åseda var det lite 'lustigt' med utfartssignalen mot Vetlanda. Det fanns en signalvev som i ena omlagda läget ställde utfartssignalen (semafor) mot Norrhult (Nhu) i 'kör' och åt andra omlagda hållet hade ställt motsvarande semafor mot Vetlanda (Vta) i 'kör'. När man byggde om Åseda att kunna köras obevakad med 'fri in- och utfart' mot Vetlanda gjordes en specialare. Åsedas stlv var lite ovanligt genom att det inte hade några K15-lås och tågvägshandtag.

När stationen var bevakad ställde man utfart mot Vta med röd vev, varvid huvudljussignalen gick till kör via nån kontaktanordning inbyggd i vevapparaten.

När stationen skulle vara obevakad fanns en K14-nyckel till ett K-lås ovanpå ställverksapparaten, där K-nyckeln kunde tas ur i båda lägena. Man ställde infart från Vta, stoppade i och vred om samt tog ur K14, varvid utfarten gick till kör (två gröna). Man hade då också låst fast vev för infartssignal från Vta/Nhu så att den inte gick att rubba; även det en ovanlighet, jag antar för att inte kunna fulställa kör till/från Nhu.

Men tiden går, det som var solklart att berätta är inte längre lika tydligt. Och nu är stationshuset där man tillbringade ett stort antal sommar och höstdagar 1990-1992 interiört ombyggt till oigenkännlighet.

//Peter, tkl bl.a. i Åseda på VHVJ:s tid

Ja, jag jobbade också åt VHVJ i Åseda så jag minns denna märkliga lösning väl. Anledningen var väl att samma vev åt motsatt håll ställde semaforen söderut på smalspåret i kör.

mvh Joachim E

Ja det har funnits semaforer som styrts av ett elektriskt drev. Exempelvis fanns sådana i Nässjö på 1960-talet. Förmodligen sattes elektriska driv i samband med ombyggnad av ställverken från lindrivning till elektriskt ställverk.

Fram till början eller mitten av 1920-talet var det normalt att använda semaforer i varje fall som infartssignaler. Var det ett elektriskt ställverk eller om det fanns svårigheter att dra en tillförlitlig mekanisk ledning till en signal förekom kraftdriv även vid i övrigt mekaniska anläggningar. Det sistnämnda gällde dock huvudsakligen försignaler.

Ljussignaler som utfartssignaler (mellansignaler) började installeras i liten skala i slutet av 1910-talet. De elektriska ställverken i Nässjö, liksom exempelvis i Eslöv och Uppsala, hade dock nästan bara semaforer, skivförsignaler samt vridbara spårspärrlyktor som manöversignaler.

[img]http://www.ekeving.se/p/u/infsiFH_jvm.jpg[/img]

Bilden kommer från Sveriges Järnvägsmuseum och visar två signaler med elektrisk drivanordning i Uppsala.

En av de sista större ställverksanläggningarna med motordrivna semaforer togs i bruk i Linköping 1927. Där var dock bara infartssignalerna utförda som semaforer. Just infarterna ansågs väl särskilt viktiga, och då ville man inte riskera problem med glödlampor som lätt gick sönder. I Malmö hade man 1925 tagit i bruk ett signalställverk med endast ljussignaler, och där visade det sig att glödlampor från lampfabriken i Nyköping bara höll ca sju timmar eller något liknande. Detta var förstås extremt dåligt, men generellt var ljussignalerna på 1920-talet inte så driftsäkra som de sedan blev.

I Mora fanns ända in på 1950-talet infartssemaforer med kolsyredriv. Tidigare hade man även haft en växel med sådan drivanordning. Styrning, vingkopplingar och övervakning sköttes elektriskt, men strömmen räckte inte till för att även manövrera växeln och signalerna. Detta gällde förgreningen mellan linjerna mot Rättvik och Orsa, pga klaffbron kunde denna del av signalsäkerhetsanläggningen inte utföras mekanisk.

[link=http://www.ekeving.se/si/index.html]Lite mer om signaler[/link]

[link=http://www.ekeving.se/t/BL1916/158-186.pdf]SJ banlära från 1916, avsnittet om elektriska ställverk inkl elektriska signaldrivanordningar[/link]

Ja det har funnits semaforer som styrts av ett elektriskt drev. Exempelvis fanns sådana i Nässjö på 1960-talet. (...)

Infartssignalen i Mariefred, som är en motordriven semafor, kommer enligt uppgift från Nässjö. Även Nora har motordrivna semaforer men där var det NBVJ som importerade två motordriv från DDR på 80-talet och monterade dem på befintliga semaforer.

Ja det har funnits semaforer som styrts av ett elektriskt drev. Exempelvis fanns sådana i Nässjö på 1960-talet. (...)

Infartssignalen i Mariefred, som är en motordriven semafor, kommer enligt uppgift från Nässjö. Även Nora har motordrivna semaforer men där var det NBVJ som importerade två motordriv från DDR på 80-talet och monterade dem på befintliga semaforer.

Nja, semafordrivet på Mariefreds infartssignal sägs komma från Nässjö, men själva semaforen från Norrköping östra. Även skivförsignalen i Mariefred (som i sig kommer från Gävunda) har elektriskt driv, varifrån detta kommer vet jag inte, det låg sedan många år i ÖSlJ förråd. Kan ha suttit på en envingad semafor och kanske i Nässjö?
Infartssemaforen i Läggesta nedre har även elektriskt driv, detta köpte vi efter tips från NBVJ från DR 1990. Affären gjordes upp (i D-Mark) med DR i dåvarande DDR under våren 1990, sedan var vi några stycken och hämtade det i Berlin en vecka efter återföreningen. Affären slutfördes alltså i Förbudsrepubliken. Vi fick då ett totalrenoverat driv för ett mycket bra pris. Vi har nyligen frågat DB Netz signalverkstad på ytterligare ett, men nu är priset mer än 10 gånger så högt. Inget beslut är taget - idéer finns att ordna linor från ställbock i stället i Läggesta.

Affären gjordes upp (i D-Mark) med DR i dåvarande DDR under våren 1990, sedan var vi några stycken och hämtade det i Berlin en vecka efter återföreningen. Affären slutfördes alltså i Förbudsrepubliken.

Är felskrivningen avsiktlig? :-P

Affären gjordes upp (i D-Mark) med DR i dåvarande DDR under våren 1990, sedan var vi några stycken och hämtade det i Berlin en vecka efter återföreningen. Affären slutfördes alltså i Förbundsrepubliken.

Är felskrivningen avsiktlig? :-P

Nej. Ej påloggad går det ju inte att rätta. :-( Dock gjort här.

Det finns en del kontaktlednings stolpar som är nitade kvar, jag antar att det har funnits en del olika tillverkare av stolpar förstås men kan man säga något generellt när man övergav nitningen tillförmån till svetsningen?

Det finns nitade stolpar på Västra stambanan (elektrifierad 1926) men på f d MlSlJ (1934) är de svetsade. Så cirka 1930 kan man kanske säga?

När slutade man att måla stolparna gröna och började galva dom istället?

TGOJ (1956) var väl den första längre sträckan där stolparna inte målades.

Det finns en del kontaktlednings stolpar som är nitade kvar, jag antar att det har funnits en del olika tillverkare av stolpar förstås men kan man säga något generellt när man övergav nitningen tillförmån till svetsningen?

Det finns nitade stolpar på Västra stambanan (elektrifierad 1926) men på f d MlSlJ (1934) är de svetsade. Så cirka 1930 kan man kanske säga?

När slutade man att måla stolparna gröna och började galva dom istället?

TGOJ (1956) var väl den första längre sträckan där stolparna inte målades.

Borås-Kalmar/Karlskrona var väl ungefär samtida.

Observera dock att det också funnits en princip att sätta galvade stolpar och måla dem efter cirka 10 år. En målad stolpe kan således mycket väl även vara galvad. Stolpar som nu sätts nya är ofta både galvade och målade redan vid uppsättningen, så är det exempelvis på Blekinge kustbana.

Finns det dokumenterat när man monterade den sista semaforen (i alla fall den sista linstyrda anläggningen) i Sverige?

Troligen omkring 1950. SJ gjorde en hel del förbättringar på säkerhetsanläggningar vid förstatligade banor. Det kan dock vara svårt att med utgångspunkt från arkivhandlingar avgöra om en "ny" semafor var helt nymonterad (t ex T-semafor ersattes av infartssignaler utanför yttersta växlarna) eller om en äldre kanske sönderrostad envingad semafor ersattes av en renoverad tvåvingad.

Sista semaforerna som manövrerades lokalt med vev på signalmasten kom till på 1950-talet. Den sista nya T-semaforen uppsattes troligen 1953 vid bankorsningen mellan 1067-linjen och det nya normalspåret nära Bergkvara station

2008 - 2023 års Järnvägshistoriska forum

Semafor undringar..... (Järnväg allmänt)