Avslutning på "Några glimtar från tågklareringen år 1950"
av Olle Sundström söndagen den 23 december 2007
Nu gäller det att förbereda nästa tågmöte och utfärda erforderliga formulärorder och medan jag återställer tågvägarna i normalläge i ställverket kommer Hedberg tillbaka. Lokpersonalen hade somnat under uppehållet i Jularbo, förklarade han. På sin långa färd ända från Ånge, hade de kört hela natten och voro mycket trötta hade de förklarat.Så hade vi alltså nu haft vår första stora påfrestning under en relativt kort tidsrymd i den tidiga morgonstunden och inom kort skulle vi komma att få flera. Nya tåg som anlända för att mötas eller förbigås. Det gäller att vara vaken. Ingenting får glömmas eller åsidosättas inom säkerhetstjänsten. Man måste kontrollera sig själv och noga överväga varje handling innan den utförs, ty sedan är det i regel för sent att ändra och följderna blir förfärliga. Ställverket är stationens hjärta, från detta utgår de tvänne viktiga pulsådrorna till infartssignalerna och till växlarna i norr och söder. Är tågvägen rätt lagd och hinderfri hela sin längd, då är det bara att förregla och ställa till kör såvida, beträffande genomfartståg, nästa tåganmälningssträcka är fri. Ställverket ger därför tågklareraren en stark känsla av trygghet, ty äro växlarna till en viss tågväg icke rätt lagda, då går det icke att få körsignal. Inne på expeditionen finnes överlämningsboken och tågtidjournalen. Utan tågledarens order får tågföljden, enligt tågordningen, aldrig ändras. Tågtidjournalen är en ytterst viktig hjälpreda. I den kan tågklareraren vilket ögonblick som helst avläsa tågläget och om det är klart till nästa tåganmälningsstation.Medan jag står därute vid ställverket i väntan dagas det så småningom i öster och under det att de flesta andra befolkningsgrupper njutit sin goda sömn, ha vi och många andra järnvägsmän upplevt minuter fyllda av spänning, ansträngningar, plikttrohet och punktlighet och flera sådana perioder stunda innan dagens vakt tar slut.På aftonen sedan jag gått till vila komma återverkningarna. Det är svårt att somna. Tågen komma och gå alltjämnt därute på bangården och så pågår det dygnet runt, dag såväl som natt. En del passera med mycket stark fart medan andra komma försiktigt farande och jag lyssnar till hjulens slag mot skenskarvarna. Bromsblock gnissla och ett och annat hjulpar ha slag i hjulen genom fastbromsning. Jag försöker tänka på något annat. Schuberts ofullbordade kommer plötsligt för mig och jag lever för en kort stund in i tonernas rike. En gång lyssnade jag till detta mästerverk i städernas stad, staden vid Donau. Varför leva de tonerna alltid kvar i mitt minne? Varför blev detta oförgätliga verk icke avslutat? Varför skulle ödet fara så hårt fram med denna tonernas trollkarl? Frysa och svälta och därtill sjuk.Plötsliga obehagliga situationer dyker upp i omedelbar följd. Hjärnan arbetar intensivt,ty nu är jag åter tågklarerare och pulsen slår häftigt.Nu dyker plötsligt den oundvikliga faran fram. Ett tåg som skall hejdas för tågmöte passerar förbi och liksom förstenad av skräck förmår jag inte röra mig ur fläcken. Kallsvetten känns klibbig och pannan är genomvåt av stora svettdroppar. Jag genomlider ångestens alla kval. Med en kraftansträngning rusar jag upp ur bädden, ty jag vill helst rusa bort till nödutlösningskontakten. Då först märker jag att jag vaknat ur en förfärlig dröm, en själslig tortyr av värsta slag. Jag tänder en cigarett och jag tycker mig förnimma dess stimulerande verkan. Faran var ju bara inbillad söker jag övertyga mig själv, fast allt synts mig så verklighetstroget till och med i smådetaljer och fastän min högra hand ännu smärtar efter det hårda greppet om handsignallyktan. Åter har jag lagt mig. Skönt ändå att det ändock bara var en dröm .... Klockan slår halv 2 ...Sådant har många järnvägsmän upplevt före mig. Det tillhör vårt yrke. Den som valt denna bana blir sällan ångerköpt. Få yrken innebär så mycket av omväxling, spänning och hastigt förändrade situationer som järnvägsmannabanan. Därför skulle jag trots alla vedermödor, om det gällde utan ringaste tvekan ånyo välja den banan. Det är ett yrke där aldrig någon blir fulländad och ej heller kan sägas bli fullt utlärd. Man kan viserligen bli expert inom ett visst begränsat område, men likväl endast för att finna hur mycket som återstår att lära inom andra grenar av tjänsten.
Jularbo den 3 januari 1951Vi tackar Karl Bergman för detta lilla pekoral och undertecknad ber att få tillönska läsekretsen en riktigt GOD JUL!Olle Sundström
Hela tråden: