Åkare Jonsson i Ed skötte sin rörelse med häst. En gång passerade Jonsson med sin dragare över Dalslandsbanan strax efter att ett tåg rullat förbi. Hästen råkade komma i kontakt med båda rälerna. Sedan dess skyggade djuret för järnvägsövergångar och måste ledas över med tvång. Jonsson fick sälja hästen, och gjorde en förlust på 375 kr. Den 15 augusti 1956 skrev åkaren till SJ och ville ha ersättning för förlusten.

Redan två dagar senare hade den effektive generaldirektören Erik Upmark tagit sig an ärendet och skickade det vidare till elektrotekniska byrån med en fråga om hur stor potentialskillnaden mellan rälerna kunde bli, samt om något liknande tidigare förekommit. Upmark påpekade att hästar är "mycket känsliga på grund av den goda kontakten sko - hov".

Den 25 augusti svarade Edenius på elektrotekniska byrån att en liknande händelse inträffat tidigare. På en bana med återledning och sugtransformatorer kunde potentialskillnaden nog bli upp mot 75 volt, särskilt om ena rälen var isolerad för spårledningsändamål. Sträckan Mellerud - Kornsjö, där åkare Jonsson fått sådana problem med sin häst, var dock värre. Återledning saknades och sugtransformatorerna var anslutna direkt till rälerna. Därför fick man räkna med större återgångsströmmar genom skenorna.

Det framgår inte av de dokument jag hittat huruvida Upmark förbarmade sig över åkaren. Kanske betalade SJ en del av förlusten? Jag gissar att en viss värdeminskning över tiden var helt naturlig för åkarhästar, alldeles utan påverkan från den elektriska järnvägsdriften

Källa: Ebr-handlingar hos Sveriges Järnvägsmuseum