Trefasdistribution via skånska räler (Vittskövle, Lund - Bjärred) (Elektrifiering/elektrisk drift)
Smalspårsbanan mellan stationen och godset i Vittskövle var ju elektrifierad med trefas växelström. Precis som nästan alla andra trefasbanor var det två faser via kontaktledning och den tredje i rälsen. Tydligen användes denna trefaslinje, bildad av de två kontakttrådarna + räls, även för den allmänna trefasöverföringen till godset. Den elektriska järnvägsdriften var så att säga en extrafunktion som man fick när kraftledning byggdes till godset. Det fanns en artikel om detta ganska nyligen i Sv. Spårvägssällskapets MfSS.
Även Lund - Bjärred tycks ha haft trefasdistribution via rälsen. Detta framgår av handlingar från SJ elektrotekniska byrå, bl a Ebr regnr 2414: I oktober 1919 undersökte man hur telekommunikationerna påverkades av järnvägsdriften. Detta som ett led i utredningen av de s k svagströmsstörningar som blivit ett otyg på Malmbanan, och tycktes kunna hindra fortsatt elektrifiering med enfas växelström. Undersökningarna gjordes förstås främst på Riksgränsbanan, men även på andra linjer, t ex NKlJ (där tågens gång kunde avlyssnas i nästan samtliga telefoner i denna del av Värmland), Saltsjöbanan (där man även provade med växelström under banans nattliga driftuppehåll) och alltså Lund - Bjärred, som var elektrifierad med 16 kV och 16,7 Hz enfas (att frekvensen angavs som decimaltal var f ö ovanligt vid denna tid). En komplikation var att det längs banan även fanns en trefasledning för 9 kV 50 Hz. Två av faserna var upplagda i kontaktledningsstolparnas topp. "Skenledningen tjänstgör som tredje fas", står det i Ebr-rapporten.
Trefasledningen Lund - Kanik försörjde tegelbruket i Kanik, samt några lantgårdar längs linjen. Där hade man bl a tröskmotorer igång under försöken. Det visade sig att trefasledningen störde telekommunikationerna betydligt mer än järnvägsdriftens enfas.
I BLHJ-boken från 1987 finns på sidan 105 en ritning på en kontaktledningsstolpe med tre isolatorer längst upp. Kan det ha varit så att man av besparingsskäl avstod från den tredje faslinan? Eller sattes den upp efter 1919, när Ebr:s mätningar påvisat de stora störningarna från trefaslinjen? BLHJ-boken nämner för övrigt, att telestörningar från banan försenade eldriftens start. Men antagligen var det trefasöverföringen som störde mest, och inte den egentliga järnvägsdriften. Nu var det ju Lunds stad som ägde både järnväg och elverk, vilket förstås underlättade. I slutändan slapp staden i vilket fall att betala. Av "BLHJ Lunds stads järnvägar 1901 - 1939" framgår för övrigt även (sid 166) att en del kontaktledningsstolpar efter järnvägsnedläggningen såldes till tekniska verken, som fortfarande skulle nyttja en del av linjen för högspänning. Så tydligen fanns arrangemanget med trefasöverföring längs banan kvar, men senast innan rälsen togs upp måste den tredje faslinan ha kommit på plats. Detta kan ju i så fall lämpligen ha skett samtidigt som kontaktledningen demonterades.
Är det någon som har mer precis information om trefasöverföringen Lund - Kanik? Och har liknande arrangemang använts på några andra järnvägar?
![[*]](themes/default/images/complete_thread.png "Öppna hela tråden"){kind=small}