Hej,

Jag letar efter en referens om hjälpkraftsystemets införande. Vad var resonemangen till att man valde ett eget hjälpkraftnät som ordinarie matning och inte ortsnät mm.

Jag vet anledningarna (eller kan lista ut dem) men jag behöver en tryckt referens som beskriver det.
En bok, ett Pm, en artikel. Gärna från systemets byggande dvs 1940-tal. Det borde finnas och borde vara utförligt, för det var ju inget litet beslut och inte helt självklart heller.

Jag har kollat i några va lärobok i elektroteknik utgivna av SJ men hjälpkraften nämns knappt.

Anledningarna torde vara:
•’ Gles bebyggelse och svaga nät på den tiden järnvägen byggdes
•’ Höga kostnader för att dra ortsnät till järnvägen
•’ Låg tillgänglighet i de nät som fanns
•’ Nät som huvudsakligen matade lite belysning och som var alldeles för lite för järnvägens behov

Tack på förhand

Niklas

ASEA gav ut Väsra stambanans elektrifiering 1926.
I den finns minst en bild som visar hjälpkraftledning i toppen på kontaktledningsstolpe. Om hjälpkraften är nämnd i texten kommer jag inte ihåg.

Jag vet inte vad Du skall använda uppgifterna till.
Du bör kanske känna till att när man valde att ha signaler och järnvägsstationer anslutna till eldrift så utgår man från vad det är för alternativ. Dvs hur det ordinarie elkraftsystemet fungerar. Min uppfattning är att Du bör titta på detta också och jämföra. Det är inte så att hjälpkraftsystem väljs utan det är nog så att det ordinarie nätet inte är riktigt utbyggt.
Alltså kostnad för att bygga ut nät på landsbygd,t ex i form av eldistributionsförening.
Troligen blir det billigare att ha några trådar ytterligare på stolparna,jämfört med att bygga ut nätet i övrigt.
Det lär finnas nägra avhandligar om elnätsutbyggnader. Sedan finns några skrifter av T Thelander. Jag tror inte det finns något skrivt om rena kostnadskalkyler. Detta kanske finns i några sv statsliggaren eller i proposition 1 bilaga 1 (statsverksprop bilaga kommunikationsdepartement.

När riksgränsbanan elektrifierades fanns ingen el i närheten.
När västra stambanan och Malmölinjerna elektrifierades fanns ej ortsnät på alla platser, och på de platser där det fanns förekom ofta avbrott och stora spänningsfall.
Linjen Hässleholm-Kristianstad fick aldrig hjälpkraft. Därför finns det reservkraftverk i Vinslöv.
Det kan nämnas att hjälpkraftledningen i bland har använts till att förse gårdar utmed järnvägen med belysningsström.
Så skedde vid Lund-Bjerreds järnväg, samt vid SJ bland annat vid Tjuvaröd söder om Höör.

Från början utfördes hjälpkraftledningen av två koppartrådar med 10 kvadratmillimeters area och spänningen 2x5000V (10.000 volt mittjordat)
Vid stationer och banvaktstugor nedtransformeras den till 2x110V (220V mittjodat).
Nu utföres hjälpkraftledningen av 3 aluminiumlinor (area troligvis 150 kvadratmillimeter). Anledningen till förstärkningen är införande av växelvärme.

Vi har kvar ett par ex. av skriften "Svensk Statsbaneelektrifiering 1942" i Mariefred - ganska tjock, kan det vara ngt? Ngn kanske redan har den o kan kolla om där står ngt...

Nuförtiden 3 X 20 kV om jag fattat rätt.

När riksgränsbanan elektrifierades fanns ingen el i närheten.
När västra stambanan och Malmölinjerna elektrifierades fanns ej ortsnät på alla platser, och på de platser där det fanns förekom ofta avbrott och stora spänningsfall.
Linjen Hässleholm-Kristianstad fick aldrig hjälpkraft. Därför finns det reservkraftverk i Vinslöv.
Det kan nämnas att hjälpkraftledningen i bland har använts till att förse gårdar utmed järnvägen med belysningsström.
Så skedde vid Lund-Bjerreds järnväg, samt vid SJ bland annat vid Tjuvaröd söder om Höör.

Vet du var detta har beskrivits. Det borde ju finnas ett kapitel i nån bok så mycket som man skrev om elektrifiering förr. I t.ex. Sv statsbanelektrifiering 1942 finns tabeller över vad BL-ledningarna kostade men inget direkt skrivet om dem.
I en artikel på tyskan skriven av Thelander 1949 nämns bara i förbigående att hjälpkraften inte innebär någon nämnvärd merkostand vid nyelektrifiering som motivering till varför man har den.

Jag vet inte vad Du skall använda uppgifterna till.
Du bör kanske känna till att när man valde att ha signaler och järnvägsstationer anslutna till eldrift så utgår man från vad det är för alternativ. Dvs hur det ordinarie elkraftsystemet fungerar. Min uppfattning är att Du bör titta på detta också och jämföra. Det är inte så att hjälpkraftsystem väljs utan det är nog så att det ordinarie nätet inte är riktigt utbyggt.
Alltså kostnad för att bygga ut nät på landsbygd,t ex i form av eldistributionsförening.
Troligen blir det billigare att ha några trådar ytterligare på stolparna,jämfört med att bygga ut nätet i övrigt.
Det lär finnas nägra avhandligar om elnätsutbyggnader. Sedan finns några skrifter av T Thelander. Jag tror inte det finns något skrivt om rena kostnadskalkyler. Detta kanske finns i några sv statsliggaren eller i proposition 1 bilaga 1 (statsverksprop bilaga kommunikationsdepartement.

Jag är inte ute efter aktuella motiveringar utan resonemanget som man förde på 1930-1940-1950-talet vid nyelektrifieringar. Själva resonemanget vet jag egentligen också om, men jag vill kunna läsa lite mer om vad SJ skrev på den tiden. Hur var hjälpkraftsystemet uppbyggt på den tiden? Hade man redundant matning, dvs hjälpkraft och ortsnät, batterier eller motsvarande eller nöjde man sig med bara hjälpkraft? För ortsnät fick man ju inte fram. Rimligtvis borde t.ex. Thelander skrivit nån artikel om det.

Jag är inte ute efter aktuella motiveringar utan resonemanget som man förde på 1930-1940-1950-talet vid nyelektrifieringar. Själva resonemanget vet jag egentligen också om, men jag vill kunna läsa lite mer om vad SJ skrev på den tiden. Hur var hjälpkraftsystemet uppbyggt på den tiden? Hade man redundant matning, dvs hjälpkraft och ortsnät, batterier eller motsvarande eller nöjde man sig med bara hjälpkraft? För ortsnät fick man ju inte fram. Rimligtvis borde t.ex. Thelander skrivit nån artikel om det.

Som nämnts började man med hjälpkraftledning (eller "banbelysningsledning" som det länge kallades) vid Malmbanan. 60 Hz 10 kV från omformare i banans transformatorstationer. Gammal tråd. Det fanns vad jag vet i allmänhet ingen redundant matning, utan när hjälpkraftledningen var spänningslös (relativt vanligt vid vissa typer av arbeten) fick man klara sig utan belysning och utan att använda de elektriska signalställverk som fanns på många av Malmbanans stationer. En del belysning (bland annat i Låktatjåkkostugan) matades från kontaktledningen och det förekom även omfattande leveranser för elvärme (exempelvis på turisthotell och i snögallerier) från kontaktledningen. Hjälpkraften var inte dimensionerad för sådant.

Vid elektrifieringarna av Västra Stambanan och de flesta senare elektrifierade linjer användes motsvarande men med 50 Hz. I varje fall många stationer fick nu redundant matning från ortsnät. Signalsäkerhetsanläggningar hade i många fall ackumulatorer som kunde stå för matningen under viss tid vid bortfall av den normala kraftleveransen.

Karta över hjälpkraftnätet 1957 [Sveriges Järnvägsmuseum]

Fler ritningar från Sveriges Järnvägsmuseum, sök på t ex hjälpkraft och banbelysning. Eller sök på Låktatjåkko för ritningar om 15 Hz-leveransen dit

Elleverans till utomstående var ganska vanligt, i synnerhet vid Malmbanan där SJ stod för en stor del av strömförsörjningen i Luelåområdet. Men då förstås inte från 60 Hz banbelysningsledningen utan via speciella omformaranläggningar som omvandlade överföringsledningens 80 kV 15 Hz till 59 Hz.

Dessvärre kan jag inte ge något bra svar på frågan. Några korta stycken om hjälpkraft finns i "Statens Järnvägar 1906 - 1931" andra bandet sid 770 och 772. Thelander skrev förvisso mycket (det har dock sagts att det ofta var spökskrivare som skötte pennan förutom när det gällde att sätta dit författarnamnet) men jag kan inte minnas att jag läst något om hjälpkraft. Detta ansågs väl som föga upphetsande och dessutom ingen järnvägsspecifik teknik.

Det kan tilläggas att många järnvägar i USA var tidigt ute med att anlägga trefaslinjer längs sina banor, detta gällde då främst oelektrifierade järnvägar och syftet var i första hand att mata signalsystem i form av ljussignaler, spårledningar för automatisk linjeblockering (och senare även hyttsignalering) mm, men även pumpverk för lokens vattenförsörjning, kranar för godshantering mm och elleverans till utomstående.

Finns det exempel på att elektrifierade banor lagts ned, men matningen i stolparna behållits för leverans av el längs den nedlagda linjen?

Det var ett inlägg på postvagnen tidigare. Bifogar länkar- Elektrifieringen lokal leverans bl.a.
Samt läsning om omformare. - Omformare

Finns det exempel på att elektrifierade banor lagts ned, men matningen i stolparna behållits för leverans av el längs den nedlagda linjen?

Dellenbanan lär vara ett sådant exempel.

Finns det exempel på att elektrifierade banor lagts ned, men matningen i stolparna behållits för leverans av el längs den nedlagda linjen?

Skövde-Karlsborg var en sådan, men för att hålla igång vägskydd mm efter att kontaktledningsdriften upphört. Tågen (eller vutarna) gick dock.

Mvh Henrik R