Ursprungligen var fjärrstyrningen av tämligen simpelt slag, och inte särskilt driftsäker. Distriktets signalingenjör klagade redan 1946 på att växeln ibland hamnade i mellanläge, vilket varit nära att orsaka urspåring. En orsak till problemen var att det lätt uppstod kortslutning mellan blanktrådar i telelinjen. En del stolpar var tydligen i dåligt skick. Det hände också att träd blåste ner över telelinjen, eller att trådarna snodde ihop sig.
SJ byggde då om anläggningen grundligt, ersatte blanktråd med kabel, satte upp ytterligare signaler och ersatte de mekaniska bommar som fanns vid Målajord, 1300 meter från Brittatorp, med automatiskt vägskydd. Bommarna hade tidigare manövrerats med en lång mekanisk ledning. Det blev också spårledning hela vägen mellan Brittatorp och sevedstorp, vilket kunde utnyttjas både för vägskyddet och för att tillåta samtidiga tågrörelser i ökad omfattning.
Den ombyggda anläggningen togs antagligen i bruk 1950, i varje fall är instruktionen daterad detta år. 1952 tycks man ha gjort en del ändringar, bl a ersatt den dåligt fungerande allformatorn för reservkraft med en omformare.
Efter ombyggnaden fanns följande manöverdon på tågexp Brittatorp:
Signalställare 1, fördes uppåt för att visa kör i någon av Sevedstorps infartssignalerna från Braås resp Lenhovda, neråt för att visa kör i Brittatorps utfartssignal och sevedstorps infart.
Två växeltryckknappar 2+ resp 2-
En nödtangent NT för manuell upplåsning eller för att manövrera växeln trots belagd spårledning
Det fanns också en spårplan med kontrollampor för signaler, spårledningar och växeln samt för tågvägsutlösning.
Utanför stationshuset, på manöverapparaten för Brittatorps infartssignaler, fanns en strömbrytare som i nödfall ställde alla signaler för Sevedstorp till stopp
Källa: SJ Elektrotekniska byrås arkiv, ärende 60-125/46
Fjärrstyrningen var nog inte ordnad som i Gilserud, som hade CTC, utan troligen användes flera trådar i den nya kabeln för att överföra order och indikeringar.