I Landis & Gyr automatiker för oljebrännare satt på 1950-talet en transduktoranordning som kallades "magnetisk förstärkare", som användes för att ta hand om signalen från flamvakten (selenfotocell).

Asea använde i många år transduktorer för spänningsreglering i likriktare, i synnerhet för batteriladdning. Ett varumärke som förekom i det sammanhanget är Avostat.

I många tidiga färg-tv-apparater användes en eller flera transduktorer i kombination med rör- eller halvledarteknik för den s k kuddkorrektionen, dvs att öka bildbredden då vertikalsvepet befinner sig halvvägs och vice versa, för att få korrekt bildgeometri. Den enkla lösningen med permanentmagneter vid avlänkningsspolen som var vanlig på svart/vita tv gick inte att använda på färgapparater eftersom den skulle ha stört konvergens och färgrenhet.
Med tiden gick tv-tillverkarna över till aktiva lösningar med halvledare istället för transduktorer, men så sent som omkring 1988 tillverkade Samsung ett antal modeller med transduktor för kuddkorrektionen. Så småningom lyckades tillverkarna av färgbildrör också få fram avlänkningsspolar som gav någorlunda korrektion helt utan elektroniska hjälpmedel, det blev väl tillräckligt bra för små billiga 14" och 20" apparater men förekom inte på förstklassiga fullstora tv.

På tal om tv-teknik så använde Grundig i början av 1960-talet en slags transduktor för automatisk finavstämning i en del modeller.

I långvågs-telegrafisändare byggda med roterande maskiner av Alexandersontyp (t ex i Grimeton), används en transduktor för nycklingen. Det lär också ska ha förekommit transduktorer för frekvensmultiplicering i något utförande av sådana sändare, dock ej i Grimeton, där levererar generatorn sändningsfrekvensen direkt.