Jag vet inte hur man valde sina signaturer, men de behövde inte nödvändigtvis bestå av två bokstäver. Det skulle ju innebära en kolossal begränsning och långt ifrån täcka behovet bland alla anställda. Min pappa kallade sig Brm (Bårström). Själv använde jag mig bara av SB, men jag hade å andra sidan aldrig behov av förkortningar i säo-sammanhang och liknande.
Sven B

Signaturerna behövde sannolikt inte vara unika inom hela SJ, utan endast tillräcklig entydiga för att fungera i ett visst sammanhang, t ex undvika förväxling mellan tågklarerare i tjänst vid en viss bana. Det fanns en norrländsk järnvägsman Henning Larsson som under många år skrev en krönika i SJ-nytt under pseudonymen Ellesen, relaterat till att han i tjänsten använde signaturen Lsn. Gissningsvis fanns det många andra Larsson som också nyttjade Lsn som signatur.

Ture Hård på SJ centrala signalavdelning undertecknade ofta med signaturen Hrd; antagligen sparade han under sin långa tid vid SJ sammanlagt ett par timmar på att inte skriva å :-)