Militärmötesspår - exemplet ÅmÅJ (Bana)
Allmänt gällde långt fram i tiden, åtminstone 1950-talet, att stationer skulle finnas/lätt kunna anordnas på vissa avstånd från varandra. Som regel 12-15 km. Möte skulle kunna ske med en hinderfri längd på ca 400 m. Exakt utformning berodde på banans dignitet ur ett tänkt transportbehov. Vidare skulle vatten och kol finnas tillgängligt med vissa bestämda intervall. I en del fall fanns i fredstid inte mötesspår utbyggda utan endast planerade. I vissa fall fanns tex erforderlig materiel som växlar och signalmedel upplagda på platsen.
Så här såg det ut på linjen Åmål-Årjäng:
Finntorp; mötesspår 400 m,
Ömmeln; mötesspår 400 m,
Hallanda; mötesspår 400 m (här fanns dessutom fler spår),
Norane; mötesspår 400 m,
Sillerud, förberedd för mötesspår 400 m. Spåret utlagt åt öster men växel inte ilagd utan upplagd,
Sandaholm; föreberedd för mötesspår 400 m. Spåret utlagt åt väster men växel inte ilagd utan upplagd (strax väster vattentornet).
Hallanda och Sillerud hade semaforer (vanliga, ej T) medan övriga platser fick regleras med manuell postning vid möten.
Hallanda och Sandaholm var vattenstationer med vatten i torn. Tornen låg (ligger fortfarande!) i södra resp västra änden av bangården.
Systemet kom att användas skarpt dagarna efter 9 april 1940 då militärtåg kördes både dag och natt Åmål-Årjäng. Bla gick förband ur A2 i Göteborg denna väg för urlastning i tex Vännacka. Vidare transporterades personal och materiel ur den norska 1. divisionen ("Ericsen") från Årjäng till uppsamlingsplatser på andra håll i mellansverige. Divisionen hade drivits framför tyskarna och gått över gränsen vid Töcksfors i syfte att få gå vidare genom Sverige för att kunna sättas in i striderna längre norrut. Den svenska regeringen nekade dock genomfart och det blev istället internering./HK
![[*]](themes/default/images/complete_thread.png "Öppna hela tråden"){kind=small}