Åker man Alvesta-Mönsterås börjar man med längdmätning från Göteborg, i Emmaboda börjar man om på noll, i Nybro blir Nässjö nollpunkt för att på nytt börja om på noll vid Kalmar C, när man väl kommer till Blomstermåla (Sandbäckshult) räknar man nedåt mot Mönsterås för att vid passage av dess stationshus åter vända uppåt från noll.

Likartat är det om man åker Linköping-Kalmar. Linköping-Hultsfred är Linköping nollpunkt, sedan blir det Nässjö för att efter Berga räknas nedåt till Kalmar som nolla.

Det är ju precis som i Dalarna följden av hur privatbanorna byggdes. Men det blir extra kul när längdmätningen räknas längs en sträcka som inte finns längre, eller rentav att nollpunkten är borta.
Ett sådant exempel är Tjustbanan, som från Åtvidaberg mot Västervik har nollpunkten vid det sedan länge rivna stationshuset i Norsholm.

I fallet Linköping-Kalmar finns ju samtliga tre f d privatbanor kvar i sin helhet (Östra Centralbanan, Nässjö-Oskarshamn samt Kalmar-Berga).

Eftersom längdmätningssystemens funktion är att kunna bestämma var längs linjen något finns, så är det ju oproblematiskt. Det skulle väl vara för platser som Mönsterås, där 1 km + 300 m måste preciseras om det är i riktning Blomstermåla eller riktning Mönsterås Bruk.

Förr var det dessutom så att Kalmar-Mönsterås var samma bandel, med påföljd att kilometer 2-4 fanns på hela tre ställen inom samma bandel.