Ber om ursäkt för sen reaktion - och dessutom för hela inläggets tämligen OT-artade innehåll.

Men vi börjar med fakta: Kalciumkarbid tillverkas i ljusbågsugnar med "vanlig" kalk och kol som råvaror.

Kalciumkarbiden omsätts med vatten varvid acetylengas - även dissousgas (vilket går tillbaka på det franska ordet dissoudre = lösa upp/in) som syftar på acetylengasen pressas in stålflaskor innehållande aceton som begärligt "löser in" acetylenet så att gasflaskan kan innehålla mycket större mängd acetylen.

Och nu börjar det verkligt OT-artade: Det är vårdag för cirka 60 år sedan. Farsan hade satt mig i arbete med att städa ur dasset som var inrymt i stf:ens tjänstebostads kombinerade dass, vedbod och grisstall (sas det i alla fall).

Nåväl, farsan kommer bort till mig mellan två tåg och säger plötsligt "nä men titta, här har vi en gammal karbidburk. Vi ser efter om det karbiden fortfarande kan ge acetylengas". Sagt och gjort: Av med locket, på med vatten och se på fan, det börjar bubbla och sjuda. Vi kommer överens om att pröva att tända på gasen och helt plötsligt slog flammorna upp högt ur karbidburken.

Farsan blev skitskraj - tänk själv, nedbränning av dass på arbetstid - så han slog på vattenskvätten som var kvar i hinken och elden tog givetvis en våldsam utveckling. Vi släpade bort karbidburken och vräkte ut hela sörjan på gårdsplanens grus och elden lade sig lydigt när ingen mer gas kunde bildas.

Och vad kan man lära av denna historia: hantera alltid karbid med stor försiktighet och kom ihåg att vatten INTE släcker karbidrelaterade bränder.

Tack för att jag fick bli påmind om denna då så sensationella händelse!

Olle S