Jag har en priskurant från strax efter sekelskiftet, från den franska färgtillverkaren Ripolin. Den innehåller, tidstypiskt, referenser från kunderna där dessa ger vitsord om färgen:

SCJ påpekar särskilt att det är minsann ingen vanlig vagn som är inne för målning, det är en lång en!

Ripolin har omnämnts tidigare i detta forum, i en tråd startad den 7 April 2009.
Ripolin är framtagit i Nederländerna av kemisten Carl Julius Ferdinad Riep.
Ripolin finns fortfarande som varumärke, men sannolikt inte med samma sammansättning som för 100 år sedan.
Men vad hade ripolin för någon sammansättning ? Var det möjligtvis en blandning av kopal, kokt linolja och terpentin ?

Att döma av Wikipedias artiklar om Ripolin (de finns än så länge så vitt jag kan se bara på engelska och franska), så var en specifik egenskap för de tidiga ripolinfärgerna att de var snabbtorkande. Det utesluter att de skulle kunna ha varit linoljebaserade. Mer troligt är väl att det antingen var frågan om nitrocellulosalacker eller möjligen någon tidig alkydoljefärg. En sak som talar för nitrocellulosa är att fabriken, enligt den franska wikipediaartikeln, drabbades av en svår explosion med flera dödsoffer i november 1904.

Då var Ripolin långt före sina konkurrenter. Nitrocellulosalacker blev vanliga i Sverige först på 1920-talet, alkydfärger blev vanliga först på 1940-talet.

Att döma av Wikipedias artiklar om Ripolin (de finns än så länge så vitt jag kan se bara på engelska och franska), så var en specifik egenskap för de tidiga ripolinfärgerna att de var snabbtorkande. Det utesluter att de skulle kunna ha varit linoljebaserade. Mer troligt är väl att det antingen var frågan om nitrocellulosalacker eller möjligen någon tidig alkydoljefärg. En sak som talar för nitrocellulosa är att fabriken, enligt den franska wikipediaartikeln, drabbades av en svår explosion med flera dödsoffer i november 1904.

Den franska fabriken var ett separat bolag med licens att för fransk marknad tillverka Rieps färg. Det finns ett antal bilder och berättelser om branden i Issy-le-moulineaux 1904
http://www.historim.fr/2015/10/lincendie-de-lusine-de-peintures.html

Enligt Uppfinningarnas bok, som finns inscannad på runeberg.org (direktlänk http://runeberg.org/uppfbok/8/0432.html ), så var förmodan om oljefärg + kopalfernissa riktig.

Det var inte bara i Sverige som nitrocellulosa- och alkydfärger kom senare. Jag tog en titt i "Handbok i kemisk teknologi" från slutet av 1940-talet.

Nitrocellulosalacker var kända som s k zaponlack redan i slutet av 1800-talet, men mer användbara som lackfärg i största allmänhet blev de först i början av 1920-talet sedan kemister i Tyskland och USA ungefär samtidigt hade upptäckt hur man kunde behandla nitrocellulosan för att kunna ha hög koncentration av den men ändå få till en tunnflytande lack som gick att spruta.

Alkydfärger fick praktisk betydelse först under tidigt 1930-tal sedan man hade hittat effektiva metoder att tillverka ftalsyreanhydrid, vilket var en förutsättning för att kunna massproducera dem.

I några gamla färgrecept som jag tidigare lagt ut här anges Body, dvs. det som man blandade färgstofferna med. Någon som vet om det var obruten Ripolin. I färgen lär, när jag läste om olyckan, ingått eter, om man nu menar samma på franska som svenska. Eter är lurigt. Det är explosivt när åldras och kan då självantända, man behöver tillsätta stabiliseringsmedel. Det är tyngre än luft -" rinner " neråt. Ett gammalt experiment var att lägga en trasselsudd indränkt med eter på en metallplåt någon meter över golvet och ha en öppen kanal av vikt plåt därifrån till golvet. Efter någon minut kunde man tända en tändsticka där kanalen slutade nere vid golvet, och branden spred sig explosionsartad hela vägen upp.

Om det var så att färgen innehåll eter, kan man misstänka att den var baserad på nitrocellolusa, kanske i kombination med något annat bindemedel.

Ja så var det nog. Man använde vanligtvis gammal kasserad nitratfim - biofilm - för detta ändamål. Det var nog på så sätt som hela SFs gamla filmlager exploderade vid Vinterviken i Stockholm 1941 dit det förts för att skyddas vid eventuella bombangrepp mot staden. Det förvarades i Nitro Nobels gamla bunkrar där man tidigare tillverkat Nitroglycerin. Där fanns också ett företag som tvättade ren gammal film för att återvinna silvret i filmen / Sune.

I tidskriften Byggnadskultur nr 2/2016 skriver Johan Lindberg om restaureringen av Järnvägsmuseums restaurangvagn 2702. Man har då försökt återskapa den Ripolin klarlack som ytterpanelen var struken med. Den skall ha innehållit Kongokopal, "en extremt klar harts med lite föroreningar, som bara finns i Kongo". Kopalen kokas med oja från det kinesiska tungnöt-trädet, så kallad kinesisk träolja. Om den ingick i den ursprungliga Ripolinen kan det vara förklaringen till att den upplevdes som snabbtorkande. Kinesisk träolja oxiderar avsevärt fortare än linolja.

I "Populära handböcker för järnvägsmän VIII, Drifttjänsten" av A. Allander hittar jag bifogade annons. Boken tryckt 1913./BoSC