I och för sig kan nog inte mycket ha funnits som var patenteringsbart i en rökgasmatarvattenförvärmare (economeiser).

Det ursprungliga patentet på matarvattenförvärmare togs ut av en engelsman Edward Green 1845, och under den tid Anderberg var verksam, torde det bara ha varit detaljkonstruktioner som möjligen var patenterbara, den grundläggande tekniken var ju redan känd sedan många år och Green's patent bör ha löpt ut för länge sen.
Sen vet man ju inte heller om Anderbergs patent var så "starka" att de hade hållit vid prövning i domstol eller om de hade fallit platt vid en närmare granskning.

Joseph H Beattie, Chief engineer på London & South Western Railway, utvecklade flera olika varianter på matarvattenförvärmare. Genom hans kontakter med Beyer, Peacock & Co så kom ett antal lok i Sverige att få en variant där avloppsånga blandades med färskvatten i en blandningslåda under hyttgolvet. GDJ 5-6 hade dylik liksom WSB 1-3 och SSB 4-5 (SJ 1-3, 44-45), samtliga byggda 1858. WSB 7-8 från 1859 är jag mer osäker på men det går ett rör från sotskåpet bakåt så jag tror även dessa hade det.
Principen att blanda avloppsånga med färskvattnet innebar att man fick in cylindersmörjmedel (talg då) i pannan och loken kunde inte ha injektor. På dessa leveranser var det inget problem men Beatties varianter gjorde att LSWR var väldigt sena att gå över till injektor, först på 1870-talet. De fortsatte ha mekaniska pumpar. Beattie lär inte varit populär hos pannplåtslagarna, matarvattensidéerna kombinerat med märkliga eldstäder för koleldning skapade mycket jobb hos dem.
Blandningslådorna på GDJ/SJ-loken torde försvunnit innan dessa fick injektorer.

Värmeväxlare är en betydligt bättre idé, Beattie tog även fram dylika med varierad framgång.