Är det någon här som vet om det funnits kreosotanläggningar på Gotland för järnvägsbolagen? Det borde rimligtvis ha funnits. Var och hur många? Hade varje jv-bolag sin egen?

Ett tips, fråga [link=http://www.gotland.se/imcms/1034]Gotlands kommuns miljökontor[/link], de brukar hålla koll på var det funnits miljöskadlig verksamhet.

Det fanns en såg på väg ner mot Vall, längs väg 142, där man impregnerade sliprar men jag har för mig att den startade efter nedläggningen 1960 och exporterade sliprar till »fastlandet«!

Slipers AB impregnerade för privatbanorna, med två rälsgående impregneringsverk.

Det var endast ca en tredjedel av privatbanorna som fick sina slipers impregnerade.

Tror ej att de gotlänska järnvägarna fick sina slipers impregnerade.

Se i den officiella järnvägsstatistiken om detta

Tveksamt om officiell jv-statistik var speciellt pålitlig i fråga om sånt här... Impregnering skedde ju i div. former, för beställare av dom mest skilda slag!!

I Källunge fanns ett slipersimpregneringsverk som på 50-talet impregnerade slipers som till stor del gick till fastlandet. Detta redan innan f d SlRJ lades ned. Om verket fanns tidigare kan jag inte svara på f n.

Ante

ja, jag har ingen aning. Jag har aldrig sett någon dokumentation om detta, men jag tycker det är intressant industrihistoriskt. Kreosotanläggningar har en tendens att ha försvunnit spårlöst.

Järnvägarna på gotland måste väl under åren ha använt sig av impregnerade slipers av NÅGOT slag? T o m tjära är bättre än inget. GHJ:s första banutbyggnad från 1976 var helt upprutten bara 8 år senare, då helt oimpregnerad slipers lades ned i grusbanvallen. Sedan tillkom på den gamla goda tiden telegraf och telefonstolpar, spårspärrar, vägbommar, lastbryggor mm.

Besiktningsdokumenten från SlRJ 1902 anger:

"Syllens tjocklek (skrådd på två sidor) tjocklek 0.15 m"
"...Syllarne äro af furu och hafva en längd af 1.8 meter. De äro utlagda till ett antal af 15 under skena af 9.15 meters längd. Största syllafstånd är 0.7 meter."

Det skulle iofs visa att det handlade om oimpregnerade slipers med avseende på skråddningen som lämnar bark kvar. Spekulativt skulle man kunna säga att ekonomin vid byggnationen var mycket kärv och det då är möjligt att syllarna byttes mot impregnerade succesivt under följande år. Mer info mottages tacksamt.

Den officiella statistiken är mycket pålitlig.
Gå till Riksarkivet.
Där kan du se exakt hur många impregnerade och oimpregnerade slipers en viss privatbana lade in under ett visst år.
Som jag säger två tredjedelar av privatbanorna använde ej impregnerade slipers.
Det var inte förrän på 1950-talet som SJ till 100% gick in för att lägga in impregnerade slipers.

På den tiden man inte använde underläggsplattor kunde det rent mekaniska slitaget innebära att slipern var mogen för utbyte långt innan den var upprutten och mogen för utbyte av det skälet. Det kunde då anses vara rent slöseri att använda impregnerade slipers.

Hur mycket påverkar lokala markförhållanden, surhet mm sliprars hållbarhet? Jag har en känsla av att marken på Gotland är relativt "torr" och väldränerad även i de övre lagren. Kalkhalten i marken borde även kunna påverka. Vad säger expertisen?

Läs artikel om slipersimpregnering i ÖSJ-bladet.

Gärna!
Men var får jag tag i den?

Efter lite rotande så fick jag tag på lite utredningar från Gotlands kommun och länsstyrelsen där. Ett omfattande kartläggningsarbete håller på att slutföras. HITILLS har det påträffats 1000 förorenade områden på ön. (Se den s k "mässlingen" ett kartblad med röda prickar på.

Det har funnits/finns 19st träimpregneringsindustrier.
Ämnen som användes var Kreosot, koppar, krom, arsenik och pentaklorfenol.
Av de som var i drift under järnvägstiden var bl a Södervägsbrädgård (fr. 1958)och Källungesågen (Stor verksamhet 1940-talet till 1970-talet).
Huruvida impregneringsanläggningen i Fardhem var i gång då vet jag inte.

Det finns att bita i, Härligt! (Kommunen ser säkert annorlunda på det här...)

Den intressantaste hitills är Källunge då den var i gång på 40-talet och ligger vid järnvägen. Sannolikheten är därmed stor att det levererades till åtminstone SlRJ. Expedition utlovas!

Handlingar på Landsarkivet i Visby visar att Källunge hade upparbetade kontakter med SJ på 50-talet och att slipers levererades till både Gotlandsbanorna och övriga SJ på fastlandet. Detta pågick även sedan f d SlRJ lagts ned och rivits. Det man kan undra över är om det gick transporter av slipers på SlRJ mellan 1956 då bettrafiken upphörde och 1958 då banan slutligen revs eller om man körde på lastbil direkt till Visby. Med tanke på kapaciteten i Källunge är det troligt att man under EJ-tiden levererade inte bara till SlRJ som passerade förbi utan även till de övriga två banorna. Man ska komma ihåg att Gotlandsbanorna inte var bittra fiender även om det förekom strider om dragningar av busslinjer och annat.

Ja, då är det troligt att de var "hovleverantör" till banorna. Vi får forska vidare i arkiven. Vad som har framkommit är att kreosotimpregnering inte har utförts vid Källungesågen!
Enligt pågående miljöundersökningar av Gotlands kommun/länsstyrelsen så är inte det fallet. Sågen anlades av Skogsägareföreningen 1941. Så här står det i kommunens/länsstyrelsens dokument:

"Klass 1 (MIFO 1). Träimpregnering CCA, doppning PCP. Nedlagd. Stor verksamhet 40-talet till 70-talet"

Klass 1 är inte bra. Högsta miljöpåverkan.

CCA är krombaserade saltmedel. CCA (Koppar, Krom, Arsenik).
CCA-medlen delas in i tre typer A, B och C.
I sverige användes fram till 1994-95 främst B (22 % arsenik). Därefter används enbart typ C (5 % arsenik).

PCP är Pentaklorfenoler som förbjöds så sent som 1989.

Förvånande nog lyser kreosoten med sin frånvaro. EN tveksam slutsats är då att det var arsenikslipers uteslutande som lades in på gotlandsbanorna. En annan är att det fanns en (kreosot)anläggning till som vi inte vet något om... .

Jag gjorde en liten vurpa märkte jag. CCA infördes först 1955. Detta hindrar inte att annan typ av arsenik-impregnering utfördes innan.

Bolidensalt, tex ?
/Bobo L

Kanske Boliden S 28 (arseniksalt) blandat med zinksulfat till en 2 % lösning?
Det fanns många lösningar på problemet;-).

Personligen gillar jag Bolidens CCA-medel K33 (även sålt under namnet Rentokil!) som kom ut 1955. lösningen användes med en mindre tryckimpregneringsmodul kallad 5T (Tryckt Trä Trotsar Tidens Tand).
Någon med en fullständigt skruvad bisarr humor har varit framme!:-D

Med sådana företag behövdes inte filmen "Dr Strangelove" göras... .

OK, jag hör att du är inläst på ämnet! :-D