SRJ bestod av två Banunderhållsområden, UppsalaÖ och StockholmÖ. Med specialarbetare menar jag tex spårsvetsare, pinnlödare och växelbyggare. Dessa var placerade direkt under Banunderhållsexpeditionen i respektive område.
Om det behövdes en spårsvetsare för att fixa en nedkörd skarv så rekvirerade respektive banvakt en sådan via banmästarexpeditionen i sitt område. Banmästaren rekvirerade sedan spårsvetsare från banunderhållsområdes expeditionen. En nedkörd skarv som inte längre gick att lyfta var tvungen att kapas och svetsas ihop. Följdaktligen måste rälsen skarvas på annat ställe. En skarv måste vara minst en meter lång (om jag minns rätt, osäkerhetsfaktor) annars måste skarven svetsas.
I Stockholm var situationen lite knepig eftersom expeditionen låg i lokstallet men specialgubbarna hade sitt viste i banförrådet i Mörby.
Men det fanns ju telefon.
//Roffe

Pinnlödare kallades väl inte så förr? Tekniken är ju rätt ny ändå; förr hårdlöddes förbindningarna på traditionellt sätt. Se t ex bild i RB 100 År sidan 123.

Alldeles riktigt.
Börje Wiberg var ju hårdlödare på Stockholms sidan.
Jag måste försvara mig med att att mina kunskaper i lödning är mycket små. Jag uppskattar ditt tillrättaläggande.
//Roffe

Alldeles riktigt.
Börje Wiberg var ju hårdlödare på Stockholms sidan.
Jag måste försvara mig med att att mina kunskaper i lödning är mycket små. Jag uppskattar ditt tillrättaläggande.

Så måste det ha varit. Pinnlödning är i och för sig också en form av hårdlödning, men tack vare den automatiska utrustningen är det så pass enkelt att man inte behöver någon specialutbildad personal för det.

men tack vare den automatiska utrustningen är det så pass enkelt att man inte behöver någon specialutbildad personal för det.

Akta så du inte trampar nån på ömma tår! :-)