I senaste numret av tyska tidskriften Eisenbahn-Geschichte finns en intressant artikel "Schweden-Elloks für den Harz". Där beskrivs hur östtyska järnvägsförvaltningen DR kring 1960 försökte köpa ellok från SJ, närmare bestämt fem malmtågslok Of3, 6 - 10 Of2 och tio D-lok. 50 personvagnar var man också intresserad av, dessa skulle rekonstrueras (antagligen innebärande bl a ny vagnskorg), det gällde väl slopade trävagnar. 20 rälsbussar byggda 1946 -1951 (antagligen Yo1s, som slopades just omkring 1960), räls för industrispår mm stod också på inköpslistan.

Det intressanta i sammanhanget är malmtågsloken. DDR hade 1958 startat ett program för kraftig utbyggnad av den kemiska industrin. Detta medförde bl a behov av ökade kalktransporter på den stigningsrika Rübelandbahn i Harz. Med ångdrift klarade man 450 ton per tåg, och då krävdes ett lok i vardera änden av tåget och ett i mitten, detta för att minska risken för urspåring genom att vagnar trycktes ur spåret. Transportkapaciteten på banan måste dock mer än fördubblas, och detta gick inte att klara med ångdrift. Diesellok av lämplig typ kunde industrin i de socialistiska länderna inte leverera. Därför tänkte sig DR en elektrifiering. Eftersom banan ligger avskilt från det övriga elektrifierade nätet skulle man kunna använda 50 Hz-lok, men sådana kunde inte heller erhållas inom rimlig tid.

Återstod då elektrifiering med 16 2/3 Hz. Matning från DR:s befintliga elbanenät skulle kräva en dyrbar enfasledning. Man hade viss utrustning från ett avvecklat banmatningskraftverk i Schlesien, men att installera dessa i ett kraftverk i närheten av Rübelandbahn var ett alltför stort företag. Omriktare var en tänkbar lösning, men den omriktare som konstruerats i DDR var inte driftsäker. Man fastnade därför för att använda omformare av liknande typ som vid SJ, och DR tycks ha haft kontakter med SJ i detta sammanhang. Detta nämns bara i förbigående i artikeln, som mera fokuserar på loken.

DR hade vid denna tid brist på lämpliga ellok. I stort sett alla elektrolok hade något år efter krigsslutet rekvirerats av Sovjetunionen, som elektrifierade en bana i nordvästra Ryssland med 16 2/3 Hz. Kraftverks- och transformatorutrustning, kontaktledning mm transporterades också österut. Bara några få lok blev dock ombyggda till bredspår; de sovjetiska järnvägarna gick efter kort tid in för 50 Hz-elektrifiering, och DDR fick köpa tillbaka sina lok och viss övrig utrustning. De lok som kom tillbaka var huvudsakligen i dåligt skick och iordningställandet tog lång tid. Dock skulle de gamla loken av typ E91 kunna användas på Rübelandbahn, kompletterade med typ E94. Detta skulle kräva att ånglok i ökad utsträckning nyttjades på andra elektrifierade sträckor. Därav intresset för att köpa ellok i Sverige. Det fanns också ett handelsavtal melan länderna.

SJ var tydligen redo att totalt sälja 41 ellok, men då tycks man ha räknat varje lokdel i Of2/Of3 som ett eget lok. Of2 blev 1963-1964 överflödiga på Malmbanan och flyttades till södra Sverige (ersatta av Dm/Dm3) och slopades några år senare. Jag har ändå svårt att förstå att SJ kunde tänka sig att avstå från loken redan 1963; enligt DDR:s planer måste eldriften på Rübelandbahn vara igång i slutet av detta år.

Nu blev det förstås inget av med SJ:s försäljning av ellok mm till DR, det hela stoppades av DDR:s planeringskommission, som ansåg att handelsbalansen inte möjliggjorde lokimporten. Istället blev banan elektrifierad med 50 Hz och trafikerades av ellok tillverkade i DDR. Driftstarten måste därmed skjutas upp tre år, men det var självklart en fördel att få nya friska lok istället för gamla Of2 eller E91.

På senare år har trafiken på Rübelandban minskat kraftigt, och eldriften har långa perioder varit ur bruk.

Kanske har någon hittat information om den planerade försäljningen i SJ-arkiven och kan komplettera ovanstående upppgifter?