är det samme l nilsson med bilder från vårt inre mm:-|

Ja.

Kul idé det här med att köra med "Ankan" på WFJ! Kanske räcker det till att börja med att köra till Huvudsta i en första etapp. Och varför inte flytta hela museet från Valla till just Huvudsta som då får ett riktigt besöksmål och då kan man verkligen kalla Huvudsta en destination! OK, byggnaden i Valla är ju inte alltför häftig med förebild från förvarets mobförråd. Men med lite tidstypiska fönster för bättre ljusinsläpp så kan det vara avhjälpt.:-)

Såg för att par år sedan i den engelska tidningen Steam Railway Magazine att man på Isle of Man hade ett utbyte mellan öns olika banor. En spårvagn från staden körde på den oelektrifierade ångjärnvägen med hjälp av en särskild generatorvagn. Kunde inte detta vara ett sätt att få "Ankan" på fötter(!) genom att stoppa in en dieseldriven generator i en finka???:-D :-D :-D Då kom den ju igång snabbt!

MVH

Torbjörn G:-)

PS. Kan nog också tänka mig att lägga en stor peng på sätet bredvid Anders Östlund på första turen med Ankan på WFJ.DS

intressant spänning/frekvens vilket kanske i sig på sikt ledde till dess försvinnande, men det kanske fanns fler banor med systemet!?

25 Hz fanns på många banor som elektrifierades med enfas vid denna tid, en anledning kan ha varit att man vid SJ försöksdrift omedelbart innan MÖJ första elektrifiering kommit fram till att 25 Hz nog var den optimala frekvensen. Sedan blev 15 Hz vanligare, sedermera anpassat till 16 2/3 Hz

NKlJ hade också 25 Hz från elektrifieringen 1920 och fram till 1947, men där lär det ha varit tillgång på 25 Hz direkt från Uddeholmsbolagets kraftverk som motiverade systemvalet. I början av 1900-talet fanns det bland kraftproducenterna två falanger, som förespråkade 25 resp 50 Hz för de allmänna kraftnäten. 25 Hz fick en tid övertaget, och Uddeholmsbolaget rycktes med av 25 Hz-vågen.
Matningen till MÖJ skedde för övrigt via frekvensomformare på kraftverket i Borensberg. Detta kraftverk producerade alltså 50 Hz trefas.

Det enda jag kan tillföra detta uttömande svar är att i elverkens barndom drev generatorena, mestadels likström, av ångmaskiner lokalt i tätorter mm.
När trefasen blev tillgänglig sågs användningen primärt att ersätta ångdriften med elmotorer som drev det befintliga nätet.i det syftet låg 25 hz väl till.
åtminstånde hos stockholms elverk kan man mellan raderna läsa att man valde driftformen för att avvakta utvecklingen innan större ombyggnader beslöts.

SJ lär på 1950-talet ha gjort en utredning kring ev omläggning av matningen till fd MÖJ till 16 2/3 Hz, men vid det laget hade väl trafikminskningen på smalspårsbanorna blivit tydlig, och drog man ut trenden pekade allt på successiv nedläggning. Och dessutom var det på väg att bli överskott på dieselfordon.

Ja, här finns tydligen en hel värld att utforska, tackar för svaret(n)

trevligt det här, inom elverksvärlden är intresserade av historisk utveckling minimal, så dessa diskussioner är mycket givande för mig!:-)

Vill väl enbart komplettera med att det finns en linje från likspänning till dagens asynkronmotordrivna X2.
Det verkar på några skribenter som om valet av frekvens är något som väljes.
Vad man egentligen valt är antingen 50 Hz eller 60Hz. Hur det ursprungligen börjat är jag fn något osäker på eftersom de finns olika uppgifter i några böcker.Men ändå är jag ganska säker. För det som skiljer 50 Hz och 60 Hz åt är vinkel emellan polerna och varvtalen. Av denna orsak är fartyg ofta utrustade med 60 Hz. Jag vill nog tro att så även var fallet med ångdrivna generatorer. 50Hz användes för vattenkraft. Sedan kunde loks elmotorer inte bli för stora som helst. Därför valdes 50/2 (25) 50/3 (16 2/3) medan 60/2 (30) och 50/3 (20) inte finns.
Nu invänder någon att det finns 15Hz också. Det går att ändra magnetiseringen något så man kan använda 16 2/3 Hz. Denna siffra är exakt och denna frekvens får från omformare som matas med 50Hz. Men ibland anges 16,7Hz som är ett mått med felavvikelse.2 generatorer i Porjus byggdes för 15 Hz.
60Hz finns i USA och ena ön på Nya Zeeland bl a och valet i USA torde bero på att kraften kom från ånggeneratorer. Om systemet ursprungligen kom från Europa vet jag inte dock.
Något som finns i Norge mera allmänt och på SJ,ivarje fall då jag sommararbetade, är system 3-fas 220 V mot det allmänna 380V (numera höjt till 400V). Detta innebär att stationer och banvaktstugor ofta var utrustade med pänning i uttag från 2-faser för att få 220V mot det vanliga 1-fas och nolla.
Detta system kräver att man känner till och bryter båda ledarna vid arbete.