Britterna brukar inte debattera frågan, då man har tillräckligt med bevarade fordon för att kunna skapa en enhetlig bild av en bana från 1923 och framåt. Men där är man också mer pragmatisk, och drar inte denna skillnaden mellan turistbana och museibana, främst då man behöver turister för att få in pengar till ban- och fordonsunderhåll - och de allra flesta besökare skiter fullständigt i om fordonen är helt riktigt markerade, dom är ju där för att uppleva ångtåg och tillhörande miljö, inte för att kritisera fordonsfärg.

Ärligt talat, denna svenska tendens att skilja mellan museibana och turistbana (och att sedan se ner på den sistnämnda) är något som vi i branschen bokstavligen inte har råd med, det vi behöver är besökare som gillar resan, som köper mer än bara resan när dom besöker oss, och som återkommer. För bara då har våra banor och fordon en framtid.

Jag tycker det finns ett ideologiskt feltänk i ovanstående, även om jag instämmer i att målgruppen för tågresan inte ska föraktas. I konsekvens med det tycker jag det är att den som säger sig visa "något äkta" också ser till att göra det. En veterantågsbana med det svenska begreppet "turistbana":s förtecken är en modern konstruktion. Är utfästelsen till besökaren att de ska få en "modern" upplevelse?

Frågan är delvis felställd. Det vi behöver veta är vad dom förväntar sig. Och utifrån erfarenhet av majoriteten bland besökare så är svaren följande:
1. någonstans att ställa bilen
2. rena, fräscha toaletter
3. någonstans att köpa fika
4. en tågresa i äldre vagnar, allra helst med ånglok
5. kunnig personal som kan svara på barnens frågor
6. ett lokstall som man kan besöka och se på andra lok
7. en informativ och inte allt för stor utställning
Möter man dessa krav så återkommer besökarna. Men, ingenstans så förekommer "rätt" markering/utseende på fordonen på listan. Vi som entusiaster kanske ställer andra högre krav, men vi kan inte bortse från allmänhetens krav - och vi måste inse att de mer allmänna kraven i sig innebär en kompromiss (tex moderna toaletter).

Debatten handlar i slutändan om vilken grad av kompromiss vi vill ha. För så fort vi har en fd SRJ vagn på en fd VGJ bana eller ett fd BLJ lok på en fd SRJ bana så är bilden helt musealt oriktig. Då är kompromissen framme, och frågan är bara vilken grad av kompromiss vi vill ha. Då blir det en fråga om vad vi vill uppnå med vår bana - ska vi skapa en bild av hur en typiskt bana kunde se ut vid en viss tidspunkt (då ska fordon mm vara enhetligt märkta osv) eller vi vill visa hur vagnarna såg ut vid en viss tidspunkt (då kan vi inte ge en riktig bild över hur en typisk bana såg ut, och då är det inte en museibana i sin fulla mening). Om vi hade fler bevarade fordon skulle frågan antagligen inte uppstå, men det har vi inte och då får vi välja en kompromiss.

Jag tror att vår attityd i mångt och mycket stammar ur den svenska bilentusiasttraditionen, kanske med vår raggarkultur som en ingrediens i behovet att "välja sida". En Brittisk bilentusiast är inte nödvändigtvis (eller ens troligtvis) också en Teddyboy med Rockabilly i bakfickan, men en svensk motorentusiast måste någon gång välja antingen att vara det eller att "aktivt" inte vara det. Detta ger uppdelningen "jag gör som jag vill" eller "jag gör något korrekt och sedan super jag ner det" eller "jag är frimärkssamlare också".
Alla tre skolorna återfinns i den svenska tågvärlden och därför är den Brittiska tillämpningen inte överförbar på oss i dagsläget. Och inte alltigenom önskvärd heller enligt min uppfattning eftersom den representerar något lägre än vad som är möjligt inom allas vår förmåga. Men till dess fördel talar att man är kunnig och medveten om behovet av att respektera sin kund och stå för vad man gör.

Nu får ni alla ursäkta mig (särskilt Micke, detta är inte riktat mot honom personligen) men det var typisk svensk arrogans, dvs vi är så speciella/ovanliga/utvalda/svenska så att vi kan inte tillämpa andras lösningar. Vi kanske borde snegla lite på hur man gör i andra länder, och vad vi kan lära oss från dom. Och vi kanske borde lära oss att vad som är möjligt kanske inte är den optimala lösningen ur ett helhetsperspektiv, det kan vara bättre att sikta lite lägre. (Jan Frelin känner säkert igen dessa tankar från andra sammanhang ;-) )