jag påpekade att vi skulle titta på vad man gör på andra håll och kanske tillämpa deras metoder/ideer här. ... oftast betytt att man startat trafik med ett industrilok och några moderna vagnar för att senare införa äldre lok och vagnar. Blir banan då en turistbana eller en museibana? Eller kan man vara både och?

Jag är helt införstådd med att det finns utvecklingssteg. Bara man inte stannar upp, bara man intelåter sig nöja. I Sverige har många stannat upp tycker jag, även om helheten är bättre nu än för 20 år sedan.

Utan den heliga kulturglorian ...

Nu drar du en allt för stor växel. Större delen av våra fordon har SJ (numera JVM) bevarat, ofta av rent intresse och utan bidrag av något slag.

Ursäkta? Den historiebeskrivningen känner jag inte igen.

Sedan så är det ju så att vår första längre föreningsbana var ÖSlJ, följt några år senare av AGJ, och de är vad du vill kalla turistbanor.

ÖSlJ:s stordrift i all ära men de klarar huvudsakligen sitt museala mål, att visa en viss typ av fordon i drift. Så nä, utifrån detta tycker jag de platsar i fållan bland dagens kaliber av rättrogna. AGJ har ett så abstrakt mål att de kunde uppnå det/visualisera det på andra sätt, tex med en tecknad film. Jag försöker verkligen att inte uttrycka mig nedsättande när jag vill lyfta fram konflikten i det AGJ gör. Men det är svårt, AGJ är mer modelljärnväg än något annat. Låt vara med gamla modeller. Redan ambivalensen i lok- och vagnmärkningen visar att man inte är helt bekväm i sin roll heller.

Utan dom och deras exempel så hade vi kanske aldrig fått några museibanor överhuvudtaget.

Det får vi aldrig veta, men kanske det, kanske det.

Vårt sätt att finansiera kulturverksamhet är heller ingen garanti för kulturöverlevnad - man behöver bara titta på Roslagsmuseets nuvarande finansiella situation för att inse att bidrag och äkta kulturhistoria inte räcker - man måste ha besökare också.

Och hur är deras nuvarande finansiella situation?