Det viktiga enligt mig, som också uttalar mig som privatperson, är att vara tydlig med det man kommunicerar och det är en viktig princip enligt Rigamanifestet.

Eftersom spåret är bortrivet så är det man nu ser en rekonstruktion. Om man som besökare kommer till Tule ska det då framgå med tydlighet att det är en rekonstruktion man ser framför sig. Det kan låta sig göras på många olika sätt med hjälp av skyltar, utställningar eller annan information.

Att informera besökaren att det är en rekonstruktion man ser och berättar om processen och noggrannheten man utfört den med kommer det att väcka intresse och respekt.

Hoppas denna diskussion kan ge en tankeställare ute i museibanevärlden!
ES

Precis. Att saker är korrekta är inget självändamål i sig, jag håller den folkbildande aspekten högt, varför byggdes järnvägarna på Gotland och varför lades de ned? Hur såg tågen som rullade på ön ut? Hur såg det ut på GJ respektive på SlRJ? Det är viktigt att berätta om hela processen mellan 1878 och 2008 och då inte förtiga nedläggning, upprivning och annat. Folk ska ha med sig något därifrån mer än foton och klippta biljetter. Även sådant som hela arbetet med att driva en museibana och vad man faktiskt gör som aktiv spelar roll. Här är ju guidningen vid Eken otroligt viktig. Jag får ofta höra av resenärer som åkt tåg annorstädes och som säger att "oh, vad bra att vi får höra om tåget, på XYJ åkte vi bara från A till B och tillbaka igen utan att någon sade något och det gav inte så mycket". Men naturligvis kan man hela tiden göra mycket mer. Tavlor över både Hesselby och Tule ska sättas upp där historien och de enskilda byggnadernas roll gås igenom. Eventuellt i kombination med trycksaker som utvecklar saken. För en besökare är exempelvis byggnaderna vid en station inte självklara och deras roll är definitivt dunkel. Samtidigt brukar sånt som visar hur folk levde förr gå hem även hos icke tågintresserade.

Jag brukar hela tiden försöka tänka mig in i hur jag skulle vilja att ett museum om något helt annat skulle vara för att jag skulle vara nöjd. Jag skulle vilja kunna lita på museet, att det finns sakkunskap bakom upplägget, att det hela presenteras på ett bra sätt samt att det skulle finnas möjlighet för mig att kunna ta reda på mer. Exempelvis genom att det finns böcker om ämnet att köpa i museishopen. Fika, toa etc är också sånt som gör mig nöjd om det finns. Men känner jag att museet är dåligt upplagt eller jag känner att det inte är seriöst så faller allt oavsett om kaffelatten är suverän eller ej. Som arrangör får man inte falla i fällan att det inte är så viktigt om det blir lite fel. Underskattar man besökarna så slutar det förr eller senare med att man blir genomskådad och då är det kört. Framförallt; barn gör inte folk dummare, inte sällan är det ungarna som har de skarpaste ögonen och som genomskådar en på det mest skoningslösa sätt. Därför är inte den stora förekomsten av barnfamiljer per automatik ett skäl att sänka ribban.

Slutsats: Tänket är jätteviktigt. Att vara noggrann och samtidigt hålla en balans i vad man gör likaså. Alla föreningar behöver en utvecklad ideologi och den måste ligga nära det man säger att man gör, helst sammanfalla helt. Och, som Erik säger; man måste berätta för besökaren vad han eller hon ser. Att låtsas att SlRJ på något märkligt sätt legat kvar runt Tule blir bara löjligt. Att kunna få fram en miljö genom upprustning av bevarade nyggnader och detaljer i kombination med vettiga rekonstruktioner gör inte saken mindre värd.

Ante