I tråden om Långsjön framgår att den låg i väglöst land och att stationspersonalens barn fick åka godståget till skolan.
Detta väcker en allmän fundering jag haft.
Hur fungerade egentligen hushållslogistiken för sådan personal. Det skildars emellanåt att stationer bemannades mitt i ödebygden, så småningom växte det kanske upp en by kring stationen, men inte i samtliga fall och inte omedelbart. Den fåtaliga lokalbefolkningen, om det fanns någon, var väl självhushållande bönder. Men hur ordnade en stationsföreståndare med dryg tjänstgöringstid sin hushållslogistik på sådana platser? Oftast hade man väl tillgång till ett litet trädgårdsland men ett regelrätt jordbruk hade man ju inte. Om det fanns en hustru kunde kanske även hon få åka godståget till närmaste by med handelsbod, men i övrigt? Ordnade järnvägen så att man kunde få beställa förnödenheter som tjänstegods från närmaste handelsbod?
Finns något dokumenterat om detta?

Det var ju inte bara trafikplatser som låg ute i ödemarken... även banvakterna måste ha haft liknande problem. Stor andel självhushållning och dressin till närmaste samhälle för att köpa övriga förnödenheter måste väl ha varit ett alternativ.

Jag har hört talas om »BJ Konsum« där man längs BJ ska ha kunnat skicka trälådor med en beställningssedel så kom lådan tillbaka påfylld. Kan någon berätta mer om detta och finns det liknande lösningar på andra håll?

Enligt vad flera unga tkl berättat från Roslagsbanorna -som ju ändå var ett stort bolag- så var det ofta fråga om att sova på bårar (!) och soffor i stationer, knacka upp isen i handfat på morgonen samt få mat tillskickad från mamma m h a åkande personal (i o f s en sorts tjänstegods då) när man vikarierade på olika stationer. Fast denna "strapatsrikhet" kanske berodde på att SRJ/ DHJ just var ett stort bolag, d v s många stationer långt ifrån varandra var det och därmed många vakanser emellanåt och långa "logistikvägar"?

/ L G

(Även om åtminstone SRJ till största delen knappast torde kunna anses gått/ går i "ödemarken", ja Faringe- Knutby då möjligen. Men dåtidens Uppsalabor t ex tyckte nog att även sådana stationer som Syninge och Rö var "tassemarken" långt från den civilisation de normalt befann sig i. Under nämnda förhållanden i varje fall :-) )

/ L G

Kom ihåg att på den här tiden levde man i självhushåll ute på landet. "Alla" hade trädgårdsland och många hade höns, gris och kanske t o m en ko. Detta gällde säkert också banvakter och stationspersonal ute längs linjen. Dessutom hade man som åtminstone SJ-anställd förutom fria resor i viss omfattning också möjlighet att sända paket och annat fraktfritt med tågen. Så sent som på 60-talet vet jag att en av mina kollegor på SJ - som hade expeditionstjänst inne i stan - beställde lingon på hösten från obygden någonstans och använde sin förmån att få det hela hemsänt fraktfritt.

I sammanhanget kan jag också passa på att nämna att en annan av mina något äldre kollegor berättade att han under kriget tjänstgjorde på en i fredstid normalt obemannad militärmötesplats någonstans i övre Norrland, jag minns inte vilken. Han berättade att det svar svårt att få förnödenheter tillsända, men att hoppet ibland stod till att nord- eller sydgående snälltåg blev stående på stationen för möte tillräckligt länge för att han skulle hinna in i restaurangvagnen för att skaffa sig middagsmat. Även om mötet låg i tidtabellen inträffade det dock tydligen för det mesta att förseningar gjorde att det lades om till annan station och att han därigenom bara fick skicka förbi snälltåget....

Tycker jag har läst någonstans att en av orsakerna till att TGOJ införde CTC var att man hade svårt att hitta personal till en avsides belägen mötesstation någonstans mellan Eskilstuna och Flen.

Nånstans hemma har jag åxå en kopia ur tidskriften Industria från nån runt 1950. Den handlar om en resa längs DONJ där reportrarna har åkt med persontåget som då fortfarande gick. Man konstaterar att tåget bara passerar Svartbäcken (eller Rysjön eller Björnmossen?, måste nog leta fram artikeln och läsa om den) eftersom stationen är obemannad p.g.a. att man inte lyckas hitta någon som vill tjänstgöra där.

Tycker jag har läst någonstans att en av orsakerna till att TGOJ införde CTC var att man hade svårt att hitta personal till en avsides belägen mötesstation någonstans mellan Eskilstuna och Flen.

Stämmer så, Harsjön var platsen...

...Man konstaterar att tåget bara passerar Svartbäcken (eller Rysjön eller Björnmossen?, måste nog leta fram artikeln och läsa om den) eftersom stationen är obemannad p.g.a. att man inte lyckas hitta någon som vill tjänstgöra där.

Trol. Rysjön - in the middle of nowhere. Mötesspår/rundspår fanns, eftersom det var där Malletloken satte sina 12-13 vagnar o gick tillbaka ner till Linghed för att hämta 13 till...

DONJ stn: Obs. skillnaden mellan den stora stn Lilla Björnmossen och den lilla stn Stora Björnmossen! (Nåja, den senare var väl bara hpl.)

Jag har ett besämt minne av att i någon av böckerna Järnvägsminnen ha läst om hur fribiljetterna för banpersonalen även gällde styckegods. Därmed beställdes förnödenheter m.m. hos någon handlare i en eller annan ort längs linjen, som ställde lådan på tåget till beställaren.

Det kan ha varit i nån annan bok eller skrift, men om jag hinner ska jag vid tillfälle kolla om jag återfinner vart jag läste det (och vad det verkligen står).

...Man konstaterar att tåget bara passerar Svartbäcken (eller Rysjön eller Björnmossen?, måste nog leta fram artikeln och läsa om den) eftersom stationen är obemannad p.g.a. att man inte lyckas hitta någon som vill tjänstgöra där.

Trol. Rysjön - in the middle of nowhere. Mötesspår/rundspår fanns, eftersom det var där Malletloken satte sina 12-13 vagnar o gick tillbaka ner till Linghed för att hämta 13 till...

Gjorde man detta med stationen obevakad, och i så fall vad hade man för rörelseform för detta på den tiden?

Finns något dokumenterat om detta?

Om livet på Tallås (DONJ)i forna dar finns omfattande material insamlat och presenterat i utställningsform på just denna station under JTJs trafiksäsong. Kanske kan det bli någon form av skrift av detta så småningom.

Tallås får väl betraktas som ödemarksstation, landsvägen dit kom -om jag inte minns fel- under 1930-talet och någon annan bebyggelse fanns/finns inte heller runt stationen.

Efter malmbanan fick de boende hushållsbiljetter för att ta hem varor, men det kunde vara ett vågspel, för det var inte alltid de fräschaste varorna de fick, allt enligt min farmor.

Min farfar Johan Hadar Schiller förestod trafikplatsen Kaisepakte fr o m dess öppnande år 1903. Tre barn fanns i familjen Schiller, min faster född 1897, min farbror född 1900 och min far född 1901. När de båda äldsta började skolan fick de åka malmtåg till Abisko varannan dag. Sedan öppnades en skola i Stenbacken och dit kunde barnen åka malmtåg varje vardag.

Mjölk levererades från E Nilsson i Sävast (på 347 km avstånd). Hur ofta detta skedde är obekant.

Trol. Rysjön - in the middle of nowhere. Mötesspår/rundspår fanns, eftersom det var där Malletloken satte sina 12-13 vagnar o gick tillbaka ner till Linghed för att hämta 13 till...

Gjorde man detta med stationen obevakad, och i så fall vad hade man för rörelseform för detta på den tiden?

Kan inte säja hur man gjorde före 1960. Då jag sprang/åkte där som barn i huset fem år senare gick allting på tågradioorder. Jag tror inte ens växlarna var låsta - fast det vet jag inte säkert. Kom ihåg att p-trafiken då var borta sen länge...

De anställda vid BJ skapade en inköpsförening, eller kooperativ, vet ej namnet, som var ganska tidigt ute som kooperativ handel. Tyvärr dåligt uppmärksammat liksom järnvägspersonalens tidiga fackliga aktivitet.

rnd

Under krigsåren var min far banvakt i Björkåbacken, norr om Selsjön i Ångermanland, på stambanan genom övre Norrland. Där fanns en banvaktstuga och inte mycket mera, ingen väg.
Så när min äldste bror skulle komma till världen, fick far ställa trampdressinen på spåret och trampa ner till Selsjön och hämta barnmorskan. Återfärden blev mera ansträngande, det var inte bara uppförsbacke, barnmorskan var inte av den slanka sorten och återresan blev svettig.
Barnmorskan kom dock fram i tid och min bror kom till världen, frisk och stark.
Sedan upprepades proceduren en kort tid senare. Då var det prästen som fick hämtas till dopet.
Jag vet att min far berättade att det vid andra tillfällen sändes extratåg i form av ensamt lok för att forsla just barnmorskan till föderskor.
På Riksgränsbanan var de boende helt hänvisade till tåg och dressiner. I många år skickade bönderna mjölk från kusten, Sunderbyn och Sävast, varje dag med tåg till mottagare mellan Kiruna och Riksgränsen. Min granne i Sunderbyn har kvar en kopparplåt som angav bestämmelsestation för mjölkkrukan och var den sedan skulle returneras.

Om du har frågor angående Lilla Björnmossen så kanske jag kan svara. Det är min familj som nu har stationshuset lilla björnmossen.

Alla möjliga lokala "varulösningar" förekom. SJs lilla 100-årsbilderbok, den gröna, har t ex ett foto av samekvinnan /?/ som ska upp till fäboden/motsv. över sommarn och lastar av säckvis med mjöl o socker fr persontåget vid den lillalillalilla hållplatsen...