Enligt länken så kom denna innovation först 1951. Vad som är oklart är hur denna väsentligen skiljer sig från Kylchap-ejektorn, som förefaller vara av samma princip. Den kom redan på 1920-talet och fick väl betydligt bredare spridning än Giesl... ?

Giesl började nog rita på sin konstruktion betydligt tidigare. Bl a testades en tidig variant redan ca 1948 på ett eller två nordamerikanska lok.

Idéerna fanns i ett antal varianter - t ex provades en minimodell på en av Talyllyns småmaskiner; utfall obekant.

Jag tror inte Kylchapmodellen var speciellt mycket vanligare än Giesls. Betänk att många tusen östeuropeiska lok hade G-injektorer (utan att förvaltningarna betalade någon licenskostnad - till Giesls stora förtret...)

Det har ofta sagts att GIESL möjliggjorde användning av sekunda kol i jv-drift - Kylälä och Le Chapelon däremot såg till att riktigt moderna ånglok blev ännu vassare! Att försöka värdera detta påstående, avstår jag nog ifrån...

Tack alla för svar! Jag har nu blivit något klokare. Men är det inte så att alla är varianter/förbättringar av Kyläläs system? Alla svenska ånglok verkar ganska primitiva i sammanhanget. Jag undrar om de sena svenska ångloken (E10, S1 Gp, Gt) var´utförda med dåtidens bästa teknologi eller om de bara producerades med "vänster hand" eftersom de ändå snart skulle bli överflödiga pga breddningar, elektrifiering, nedläggningar och kommande diesellok. Fö undrar jag varför Kylälä ibland omnämns som Gustaf Byström?

Jo, du har rätt så tillvida att grunden är att dela upp ångstrålen i multipla blästerrör och det gjorde Kylälä.
Detta är viktigt därför att när man blåser hela ångstrålen genom ett blästerör och genom skorstenen så blandas inte ångan och rökgaserna särskilt effektivt. Ångan i mitten av strålen fortsätter med hög hastighet rakt upp i vädret till ingen nytta.
I stället vill man överföra ångans rörelsemängd ("knuff" ) till rökgaserna och då vill man ha god blandning mellan ånga och rökgaser utan att bromsa och utan alltför mycket turbulens.
Och det sker mycket effektivare om man delar upp ångan på många mindre munstycken och ångstrålar.
Felet med Gieselejektorn är att han la alla munstycken i en rad och därmed får den mycket friktion mot väggarna. En cirkulär konstruktion ger mindre mantelyta och därmed mindre friktion. Men den såldes som hel färdig konstruktion och var lätt att bygga in.

De "moderna" ångloken du nämner var ju i praktiken bara nybyggnad av äldre, befintliga konstruktioner.
Till de få nykonstruerade detaljerna hörde S1:ans långa slidskåp med rakare ångkanaler, vet inte hur mycket bättre de blev.
Men en del S1:or ansågs ju tröga för ånga, så det berodde väl på en inte helt optimerad blästerrörs/skorstenskombination.

Dag B

Ja för att få så bra drag som möjligt borde ju så många vatten(ång)molekyler som möjligt möta en rökgaspartikel för att utnyttja friktionen dem emllan för att få skjuts på det hela. Alltså så många och spridda munstycken som möjligt. Sen måste det ju givetvis finnas något konstruktionsmässigt optimum för antalet munstycken. Sen är frågan strävar man alltid after maximalt drag? För att öka effekten ja! men det borde ju inte vara det mest ekonomiska i alla lägen då stort drag gör att mycket värme åker ut genom skorstenen.