Det finns literatur om dessa träkolstransporter.
En bok heter "Bruksdöden i Bergslagen fram till 1930",
där behandlas ett antal bruk i mellansverige och deras
problem att erhålla nödvändig mängd träkol. Det skall sägas
att det för bruken/hyttorna var ett stort problem att kunna
försörja sig med träkol av bra kvalité.
Dessutom kan Järnkontoret kan hänvisa till yterligare böcker.

Träkolstransporterna var mycket omfattande på järnväg fram till
början av 1940-talet, och blev fram till dess allt längre i takt
med att kolningsbar skog avtog, samt negativt påverkad av att
allt fler träkolsdrivna hyttor/masugnar nedblåstes.

TGOJ/FLJ o ÖKJ hade egna vagnar för att förse de hyttor som låg
utmed FLJ med träkol och träkolsstybb (mindre träkolsbitar).
De hyttor som gick längst var Högfors vid SMTAB, Silverhöjden -
Mossgruvornas Transport AB järnväg (1955), Dalkarlshyttan vid
Lindesberg (1930), Bångbro Jernverk (1928), Storå masugn vid
Vasselhyttan (1928?), Gonäs hytta (1920-talwt)samt Guldsmedshyttan
som övergick till koks och stenkol i början av 1950-talet fram till
nedblåsningen.

Dessa träkolsvagnar gick inte bara på TGOJ linjer utan användes
tillsammans med SJ träkolsvagnar i alla dessa transporter.
Träkolstransporterna gick ej kontinuerligt året om, utan i huvudsak
säsongsvis samt med jämna perioder. De ovan nämnda hyttorna
mottog ca 2 - 10 träkolsvagnar per dag under högtrafik. Under
1930-talet började dessa transporter av träkol att gå alltmer
under hela året i och med att fasta träkolsugnar av större format
började att övertaga skogskolningen i hela landet. Denna produktion
gav även andra produkter som grillkol, trätjära, sprit, mm.

Träkolstransporterna var mycket brandfarliga, dels genom gnistor
från loken, varför sådana träkolslastade vagnar alltid skulle gå
sist i tåg, samt att det ej var alltid fallet att träkolen var
helt släckta, varvid fartvinden gjorde att träkolen fattade eld,
vilket tyvärr inträffade ett antal gånger per år i Sverige.

I träkolshusen fanns ett eller flera spår anlagda som bars upp av
kraftiga träbockar varifrån vagnarnas sidor öppnades och träkolen
fick falla ned på golvet. Det var strängeligt förbjudet att gå
nära dessa kolhus med lok, utan vagnarna fick spelas in och ut
ur dessa med vanliga vagnförflyttningsspel, alternativt med hästar.