Mellan Stocksund vid Roslagsbanans huvudlinje och Långängstorp fanns fram till mitten av 1960-talet en kort matarbana som formellt var klassad som spårväg. Den trafikerades dock med samma typ av motorvagnar som Djursholmslinjerna använde. En vagn, "Långängslådan", pendlade på den korta sträckan med halvtimmesintervall.

Den 6 oktober 1955 skulle ett maskinbiträde få lära sig att köra tåg på Långängsbanan. Ordinarie förare, som skulle fungera som instruktör, hade dock försovit sig och kom först kl 7.50, nästan tre timmar försent. Hur trafiken klarades under tiden framgår inte av handlingarna i Riksarkivet, men antagligen fick man tag på en reservförare.

När ordinarie förare vaknat upptäckte han att bromsblocken på ett par hjul var totalt nedslitna. Bromsningen skedde med bromsblockshållaren. Han ringde då vagnhallen i Djursholms Ösby. Ett maskinbiträde därifrån cyklade den korta sträckan till Stocksund, och hjälpte till med byte av bromsblock. Man hann dock bara byta bromsblock på ena boggien. För att kunna göra bytet hade man skruvat ut bromsregulatorn, men missade sedan att återställa regulatorn. Visserligen gjordes bromsprov, men utan kontroll av att bromsblocken verkligen låg till mot hjulet.

Avgången blev tre minuter försenad. Maskinbiträdet från hallen följde med för att kunna byta block på andra boggien under uppehållet i Långängstorp. Därav blev det dock intet, för redan när tåget skulle stoppas vid Stockby upptäcktes att varken direktbromsen eller handbromsen hade någon effekt. Att lägga környckeln i backläge hjälpte inte; istället ökade hastigheten i backen ner mot Långängen.

Ordinarie föraren gick då bakåt och varnade tågets två passagerare. De två maskinbiträdena hoppade av, vagnen gick genom stoppbocken och knäckte en uppenbarligen olämpligt placerad kontaktledningsstolpe. Sedan fortsatte motorvagnen ungefär 3/4 vagnslängd ut på ängen och stjälpte. Ordinarie föraren och de två passagerarna klarade sig utan större skador. Trafiken togs tillfälligt över av bilar, sedan satte man in en SLO-buss, där ordinarie föraren på det havererade tåget tjänstgjorde som konduktör.

Det var motorvagn 17 (senare 34) som körde genom stoppbocken. Verkstadspersonal tog upp vagnen och körde den till verkstaden för en första besktning. Sedan bogserade man den till Roslags Näsby och släppte iväg vagnen nerför backen i riktning mot Österskär. När hastigheten ökat till ca 30 - 35 km/h slogs direktbromsen till, men vagnen rullade vidare "långt ned på raksträckan" där den så småningom stannade. Därefter bogserade man tillbaka vagnen en bit upp i backen och släppte den med samma resultat som vid första försöket. Nästa åtgärd var att justera in bromsen med hjälp av bromsregulatorn, och då gick det lätt att stanna vagnen i medlutet.

Källa: Väg och Vattenbyggnadsstyrelsens ärende Jv 6/56, Riksarkivet

Nedanstående bild, som jag fått via Tomas Sjöblom, visar slutstationen i Långängstorp några år före missödet. Man hade då kortat av banan lite för att få plats att bygga skolan som syns i bakgrunden. Dessbättre lämnade man tillräcklig plats mellan stoppbocken och skolan så att vagn 17 inte skadade skolhuset