Då är det väl dags för historien (eller kanske vid det här laget SKRÖNAN?) om den yngre karriärlantmätaren och paraduniformen? Den återgavs i DN någon gång för årtionden sedan, utan något som helst anspråk på att någonstans beröra sanningsenliga förhållanden. Men historien KAN ha inträffat...! :-)
I slutet av 60-talet var det trögt med karriären för de yngre lantmätarna inom den dåtida närapå enda arbetsgivaren, nämligen den statliga Kungliga Lantmäteristyrelsen. Sen kom förändringarnas vindar i början av 1970-talet. Myndigheten skulle i decentraliseringens och regionalpolitikens namn ombaseras till provinserna, styrelsen skulle fortsättningsvis heta Lantmäteriverket och flytta till en för ändamålet nybyggd tegeltrave i Gävle.
Nu började de sjuda om karriären för dem som kunde tänka sig att flytta med till den nya orten, eftersom många av de framför allt äldre ville stanna i Stockholm. Vakanta chefsbefattningar på alla möjliga nivåer i de nya verket utlystes i parti och minut och lönekuverten svullnade sålunda en smula hos många inom lantmätarskrået.
En av dem som fick 026 som nytt riktnummer för hemmatelefonen var en nybefordrad Överlantmätare, en av de yngsta genom tiderna. Kunnig, duktig, ambitiös och påläst på lagstiftningen och det interna regelverket, säkert ett bra val av myndigheten. Överlantmätaren hade inte endast hårdpluggat Mätningsmannakungörelsen, Tekniska anvisningar för geodetisk mätning, Föreskrifter för felteoreti-beräkningar och optiska abbreviationer för trigonometerkompensation på trettioelfte breddgraden. Han hade även noterat att Kungliga Lantmäteristyrelsens beklädnadsreglemente aldrig blev formellt upphävt när Styrelsen blev Verk, och att nämnda föreskrift föreskrev att paraduniform skulle kostnadsfritt tilldelas befattningar från överlantmätare och uppåt.
Sålunda besök med mått-tagning hos skräddare på byn och därefter faktura till Verkets kamerala avdelning vilken naturligtvis exploderade :-D Inte ens på 70-talet kan en måttbeställd komplett paraduniform varit billig att låta sy upp...
Skrönan låter berätta att räfst och rättarting hos GD i tur och ordning utgjordes av förstärkt utskällning, GDs eftertänksamma läsning av fortfarande gällande beklädnadsreglemente, gapskratt, omedelbart upphävande av nämnda reglemente samt överenskommelse mellan de närvarande om att den beställda uniformen fick bäras vid ett tillfälle för leveransgodkännande och fotografering och därefter skulle överlämnas till det verksinterna muséet. Slutligen bokfördes skräddarfakturan till bokhållarens förtvivlan som flytt- och avvecklingskostnader :-D
Va? Det är klart historien är sann, jag har ju själv läst den!!
/Bobo L
KTH-L :-)