Jag skulle vilja komplettera med ytterligare resonemang och grumliga minnesbilder.
Gammalt tillbaka tilläts på sidotågvägar alltid högst 40 km/h, en följd av att växlarna på den tiden bara tillät 40 km/h i det avvikande spåret. Infartssignalerna behövde därför kunna visa "kör" (full hastighet, till huvudtågväg), "kör varsamt" (sth 40, vanligen till sidotågväg) och "stopp". Signalbilderna var ett grönt sken/en diagonalt uppåt pekande semaforvinge, två gröna sken/två diagonalt ställda vingar respektive ett rött sken/en vågrätt pekande semaforvinge. Dessutom förekom ibland tre gröna sken/tre diagonala vingar för att markera att det fanns hinder i tågvägen på stationen, ibland kallat "avkortad tågväg". Det betydde att tåget måste stanna ett stycke före utfartsväxeln.
Med tiden såg man möjligheten att använda växlar med flackare vinkel, exempelvis 1:15, som då växeln låg i rakspår tillät 70 km/h i växelns avvikande spår. Därigenom blev det alltså möjligt att köra 70 km/h på sidotågvägar, vilket ju kunde vara attraktivt då tåg vid möte skulle passera på sidotågväg utan uppehåll eller för accelerations- och retardationssnabba tåg, t ex motorvagnar i lokaltrafik. Utbyggnaden för pendeltågstrafiken i SL-området under 1960-talet medförde ombyggnad för sth 70 på nästan alla stationer och i alla växelförbindelser i dubbelspåren.
Man måste utforma en signalbild för 70 km/h i huvudsignaler. Lösningen blev den s k "tablåsjuan", alltså en sidotågvägssignal (2 gröna sken), kompletterad med sjuans upplysning, att man kunde få köra 70. Härigenom kunde infartshuvudsignaler visa nivåerna "full fart", 70,40 samt "avkortad tågväg" och stopp. Andra hastighetsnivåer (t ex 80 km/h)kunde bara visas genom vanliga hastighetstavlor som då alltid gällde för alla tåg på/till visst spår.
Jag vill hävda att tablåsjuan infördes under 1960-talet och att den försvann sedan ATC införts i den utsträckning som gjorde den överflödig, gissningsvis under 1980-talet.
Sven B