Jag har inte kunnat återfinna källan men är tämligen säker på att jag någonstans läst att de efterfrågade SRJ-vagnarna ursprungligen anskaffades för transport av sopor till omlastning vid Östra station.
Jag har en liknande förnimmelse, men kan heller inte hitta någon källa.
En artikel i SRJmf/ULJ:s tidning Roslagsexpressen nr 2 1984 om vagntypen, av Thomas Lindström och Stig Svallhammar, anger inte heller något uttryckligt grundsyfte med vagnarna, annat än att det ett flertal gånger refereras till som "de s.k. sopvagnarna". Annars finns i artikeln mycket fakta kring vagntypen och de olika vagnarnas öden, inklusive att SRJ Ims 722 är den enda bevarade.
Edit: Jag hittade en uppgift i SRJ förteckning över rullande materiel från 1939. För Ims 721-725 resp. 726-730 anges i all fall kommentaren: "Soptransportvagnar. Rymma 226 hl."
Men vilka sopor skulle det då vara fråga om? Knappast sopor från samhällen och byar längs järnvägen, dels för att de små landskommunerna och municipalsamhällen säkert hade ordnat med egen sophantering utan någon inblandning av järnvägen, och ute i byarna skötte man sin egen sophantering. Det som kunde eldas, det eldades, och resten hamnade bakom lagår´n. Dessutom skulle nog soptransporter från tätorterna längs SRJ blivit en ganska omfattande hantering som rimligen skulle avsatt mera omfattande spår i samlingen av minnen och skrönor från SRJ.
På vilka ekonomiska villkor skulle Stockholms stad tagit emot sopor från Attundaland? Staden borde väl haft full nog med att logisticera sin egen sopmängd. För övrigt bestod ju en stor del av nämnda mängd av latrin!
Det har ju berättats om att alla stationer på SRJ hade en lagom uttjänt vagn stående i vilken både stationspersonalen och banavdelningen och "alla andra" urskiljningslöst hivade ner allt som inte passade i vedspisen hemma. Sedan påstås vagnarna ha körts till tex Faringe eller annan plats där utfyllnad behövdes, eller plats fanns, där någon undersysselsatt banarbetare fick ett fastpris för att tömma vagnen.
I början av förra årtusendet arbetade jag vid Kungliga Vägstyrelsen, nåja, det hade hunnit bli Vägverket då. I mina arbetsuppgifter ingick att reda ut vissa ansvarsförhållanden för föroreningar i vägen för vägen, närmare bestämt Norrortsledens dragning genom avslutade delar av Hagbytippen i gränslandet mellan Upplands Väsby och Täby Kyrkby. Idag tillhör anläggningen SÖRAB, men det blev en gemensam resa bakåt i tiden för att utröna varifrån de påträffade föroreningarna kom och var de kunde förväntas påträffas inom området.
I korthet hade ett antal socknar, köpingar och municipalsamhällen i mitten av 1940-talet gått samman för att mäkta med sin alltmer omfattande sophantering. Bland dessa fanns Danderyds och Stocksunds köpingar, Djursholms stad och Enebybergs municipalsamhälle. På den tiden hanterades alla sopor i lösvikt, dvs sopägaren hivade ner sina sopor i en tunna, denna tömdes av sopåkarna på flaket av en hästkärra eller så småningom lastbil. När flaket var fullt körde man till tippen, vilken i det här fallet alltså låg vid Hagby. Här skottades de lösa soporna av, och gubbarna som skötte tippen bökade ihop dagens leveranser till en lagom stor hög vilken innan gubbarna gick hem för dagen kretsloppsbehandlades med bensin och en tändsticka. Det fick därefter brinna ut under natten, och nästa morgon knuffades den återstående askhögen över stupet på kullen som allt eftersom bildades varefter nya leveranser togs emot...
Men om några Ims-vagnar berättade skrönan intet.
