Säo-mässigt förändrades röd-vitt till röd-gult gradvis, m början ca 1920. Detta innefattade alla typer av "skyddsmarkeringar".

Nej, det var först i 1941 års utgåva av trafikreglerna (säo) som den röda och vita målningen av vissa signalmedel ändrades till röd och gul. Enligt 1941 års säo gällde:

- Växelklot: Gul sida uppåt när växeln är i normalläge, röd sida uppåt i omlagt läge.

- Klot för omläggning av spårspärr: Gul sida uppåt när spårspärren är av spåret, röd sida uppåt när den ligger på.

- Framändeskärm för lok (annat än ånglok) och motorvagnar: Röd-gul-randig.

- Slutsignalskärm och flyttbar slutsignallykta: Gul med ett rött tvärband.

I närmast föregående säo-upplaga (1934 vid SJ, 1936 vid EJ) var färgställningen för dessa företeelser röd och vit. Därför kan man nog ganska säkert slå fast att förändringen skedde med början tidigast i slutet av 1930-talet. (Det skulle vara intressant att veta närmare hur fort omställning skedde i praktiken.)

I 1941 års säo visas också semaforvingar med färgade figurer: vingen är på framsidan i längsled indelad i ett rött fält (överst) och ett gult fält. I tidigare utgåvor av säo visades inte hur semaforvingar var målade, och man vet att olika typer av målning har förekommit. Gemensamt för dessa olika målningstyper var dock, enligt 1916 års Banlära, att färgerna rött och vitt användes. Det ligger nära till hands att anta att den röd-gula standardmålningen för semaforvingar bestämdes någon gång mellan 1936 och 1941 samtidigt med att man bestämde sig för rött och gult för växelklot, spårspärrklot, framändeskärmar, slutsignalskärmar och slutsignallyktor.

För semaforvingar fortsatte dock röd och vit målning att förekomma. 1952 togs i säo in en bestämmelse enligt vilken röda och vita vingar kunde förekomma undantagsvis. Röda och vita vingar förekom här och där in på 1970-talet. Det har framkastats att orsaken var att de vingar som var emaljerade inte lämpligen kunde färgändras.
/up