Skyddssektionsfunderingar och lite annat (Elektrifiering/elektrisk drift)
En liten detalj belägen över den svenska statsbanans spår som jag har funderat på i många år är utförandet av kontaktledningsanläggningens skyddssektioner.
Förhoppningsvis stör det inte för mycket att jag förutom att titta bakåt i tiden även tittar framåt, men även framtiden blir ju historisk så småningom. De i järnvägselektrifieringskonsten lärda kan tänkas ta mig i öronen för eventuell felaktig terminologi, men det får jag tåla med röda öron.
Traditionellt är en svensk skyddssektion som känt uppbygd av en kortare sträcka kontaktledning som i många fall kan spänningssättas varvid lampan i nedkopplingstavlans mitt lyser. I fall kontaktledningen i skyddssektionen inte är spänningssatt är den släckt (eller om den inte går att spänningssätta saknas lampan). Detta arrangemang är långt, flera stolpspann.
Förutom denna har jag sett utföranden med korta sektionsisolatorer vid vilka strömavtagaren ett ögonblick överbryggar de olika sidorna, varvid arrangemanget blir betydligt kortare. Möjligtvis har jag (vid arbetsplatser?) i sällsynta fall även sett utföranden med långa sektionsisolatorer vid vilka strömavtagaren inte överbryggar de olika sidorna.
Det som däremot överhuvudtaget inte verkar förekomma i Sverige är det kompakta utförandet med långa sektionsisolatorer och jordad mittpunkt (ty. Phasentrenner). Dessa isolatorer måste givetvis vara så långa att strömavtagaren inte ens för ett kort ögonblick förorsakar kortslutning till jord. Dessa skyddssektioner används i nät med 25 kV kontaktledningsspänning, exempelvis Finland, Danmark och Storbritannien.
Jag förstår det svenska traditionella utförandet när man uttryckligen vill kunna hålla skyddssektionen spänningsförande, men av vilken anledning använder man sig av detta även när så inte är fallet? Det traditionella utförandet sträcker sig över flera spann med dubbla utliggare, har ev. avspänningsanordningar för den spänningslösa delen och torde således vara kostsamt jämfört med en kompakt anordning som sträcker sig enbart 4-5 meter på ömse sidor om kontaktledningsstolpe med en utliggare utan isolatorer (mittdelen är ju jordad).
Om jag har förstått saken rätt krävs skyddssektioner av det traditionella utförandet vid mycket höga tåghastigheter, exempelvis på höghastighetsbanorna i Frankrike. Här i Finland används dock det kompakta utförandet även på linjer med sth 220 km/h. Detta torde således inte vara orsaken till förfarandet i Sverige.
Det som dock förbryllar mig mest är emellertid utförandet av systemgränsen mellan 16 kV och 25 kV i Lernacken vid Öresundsbron. Av vilken anledning har den utförts med en skyddssektion som åtminstone påminner om det traditionella utförandet (den består dock uppenbarligen av flera kortare sträckor)? Om man exempelvis tittar på systemgränsen i Padborg med samma spänningar på ömse sidor, är den av betydligt enklare utförd och med jordad mittdel. Den invecklade konstruktionen i Lernacken förefaller synnerligen påkostad.
När nu gränsbron över Torne älv och bredspårsbangården i Haparanda uppenbarligen kommer att elektrifieras med 25 kV uppstår en intressant situation om man framledes vill kunna köra till Torneå med normalspårs-elfordon.
Enligt finska normer ligger tråden på 5600-6600 mm höjd med 6150 mm som normalhöjd. I Sverige bör strömavtagaren fungera i intervallet 4800-6100 mm trådhöjd. De i sidled förskjutna normal-/bredspåren borde inte förorsaka annat än att ledningen förläggs något mot ena sidan och med mindre sicksack än normalt. Elektrifieringen torde således om så önskas kunna genomföras så att både finska bredspåriga ensystemfordon och svenska normalspåriga tvåsystemfordon kan trafikera sträckan Haparanda-Torneå.
Det blir intressant att se hur systemgränsen kommer att utformas i Haparanda i så fall. Det finns knappast utrymme för eller behov av en lika lång och påkostad konstruktion som i Lernacken. Vad säger ni som vet?