Jag tycker att den här tråden tyvärr hamnat snett från början eftersom det tar sitt avstamp i följetången "allt som AGJ släppt ifrån sig" ur ett förlustperspektiv, för där måste vi nog lyfta blicken litet. För allt hänger ihop, även bevarandet av vagnar på Gotland och i Småland spelar in och då blir bilden mer komplicerad. Att vagnar en gång bevarades vid t.ex. AGJ är nog alla i 891-branschen tacksamma för, annars hade de varit skrot. Därför tycker jag att de som förstod och var med då måste hyllas för en stor insats för svenskt 891-bevarande i stort, inte bara ur ett västsvenskt perspektiv. Men om nu samlingen är för stor (och det säger ju alla!) så är väl det vettigaste att den sprids ut till lämpliga mottagare? Med detta menar jag föreningar som har viljan att ta hand om fordonen och använda dem? För de är väl inte mindre bevarade för att de exempelvis befinner sig i Småland vid sin gamla hemmabana? Även de som räddade vagnarna en gång borde väl kunna se detta som en framgång?

Visst ser jag detta som en framgång. Jag har själv suttit som ansvarig i AGJ drivit frågan om att exempel GHJ skulle kunna få ta över lämpliga person o godsvagnar eller reservdelar för den delen. AGJ hade en stort mycket stort fordonsantal och det var väl inte gångbart att spara allt. Så visst är jag glad att någon nu tar hand om vagnar som inte AGJ behöver.

GHJ har ju dessutom visat sig som en seriös museijärnvägsförening där stor vikt lagts på den historiska aspekten vid museijärnvägen. Det gäller både fordon och fastigheter.
Man har förstått att förvalta och bevara sina samlingar vettigt sätt. Den nybyggda vagnhallen är ett bevis för denna strävan. Att GHJ just nu är en framgångsrik förening är ingen tillfällighet. Man gör det AGJ gjorde för 15 år sedan.
Man vågar att satsa och jag påstår att man satsar rätt. Man bygger upp sin infrastruktur, man vill/vågar förlänga sin museijärnväg. Man ser till att ha goda externa kontakter. Man informerar öppet sina medlemmar/allmänheten i stort och i smått. Tro mej, detta glädjande!

För mej handlar det absolut inte om konkurens. När jag suttit på olika förtroendeposter vid AGJ har jag alltid varit mån om ett gott samarbete mellan de olika MRO-föreningarna.

Dock är jag kritisk till att det egentligen inte funnits någon bred/öppen allmän dialog i godsvagnsfrågan inom AGJ innan den stora avyttringen. Det är självklart att denna fråga borde åtminstone behandlats på ett årsmöte. Därefter kunde ett beslut tas i frågan. Det blir lite konstigt föreningen försäljer/lämnar tillbaka bevaransvärda vagnar utan någon större diskussion.

Exempelvis tycker jag personligen att det är lite synd AGJ sålde den s.k Dolbergs-vagnen. Vagnen var historiskt sett lika viktig för AGJ som den nu är för GHJ. Det historiska värdet förstod GHJ.
Med en bättre dialog/öppenhet inom AGJ kanske/möjligen vagnen hade varit kvar i Västergötland? Nu blev det inte så. Men jag är ändå faktiskt glad och tror att vagnen får god omvårdnad och en bra ny museijärnväg att rulla på.

För övrigt är ju reservdelar till våra svenska museala smalspårvagnar 891 mm begränsade vilket ofta inte är fallet vad gäller normalspårsidan? Dessutom är antalet museala vagnar på normalspåret som är bevarade fler till antalet.
Det blir därför lättare att byta/flytta vagnar och reservdelar på normalspårssidan.

Med goda hälsningar: Per-Åke Lampemo