PÅL:s frågeställning är viktig men det får inte handla om en sorts tragedi i att en förening minskar sin samling utan om hur utvecklingen av 891-sektorn borde se ut.

Denna avslutande mening i Antes inlägg synliggör tydligt vad frågan handlar om.

Är det vi gör att se till "sektorn" bästa och bevarandet av vagnar och lok?
Eller är föreningsverksamhet en social verksamhet som handlar om relationer mellan människor? Där det materiella enbart är ett medel för att träffas.

Lite av båda - men vad är viktigast?

Tja, det är nog olika för olika människor. Men om vi nu ska ha en trovärdighet utåt vad gäller de museala frågorna så bör det förstnämnda väga tungt -tycker i alla fall jag. För om de sociala frågorna dominerar för mycket i ett hypotetiskt extremfall och leder till att ett bevarande blockeras och ett (eller flera) fordon förfars så falerar grunden för hela vår verksamhet. Typ Granis exempel med Nisse som in i det längsta blockerar XYJmf:s möjligheter att få överta den övertaliga XYJ-vagnen och att denna förfaller bortom all räddning på grund av Nisses missriktade omsorg om "sin" vagn. Vi slutar att bevara och reducerar oss själva till samlare som inte kan ta hand om alla godsaker vi tycker oss se i våra samlingar. Vi har trevligt men en dag står vi med X antal fordon bortom all räddning. Eller att en tung medlem stoppar sådant som han inte gillar. Om man ska prata om demokratiska processer och förankring så bör även detta scenario tas med. Samt den för mig viktiga frågan om huruvida man ska mest titta på den egna föreningen eller försöka se saken ur ett större perspektiv. För om vår trevnad innebär att andra föreningar inte kan utveckla sin verksamhet så undrar jag om den är så bra...

Jag tycker att ordet "museum" är förpliktigande på många olika sätt och där ingår att man ändå i mesta möjliga mån har en proffsig inställning till sina objekt kontra den verksamhet och inriktning man har. Om man inte kan ta hand om allt så får man väl minska samlingen och då är väl det minst smärtsamma för alla parter att föremålen eller fordonen bevaras av någon annan? Det sociala skall på intet sätt underskattas men om vi menar allvar med att bevara föremål, bandelar, fordon etc till kommande generationer så måste det ibland tas tuffa beslut. Bara det att göra en bevarandeplan är ju att göra en viss bortgallring i alla fall på kort sikt. Att storleksmässigt anpassa samlingen kan vara ett logiskt andra steg. En svår process är det i alla fall och ska för många hänsyn tas så blir den ju i praktiken omöjlig. Man skulle kunna tänka sig att utgallringsmotståndare rent av skulle utnyttja en sådan till att dra frågan i långbänk. Alltså är det svårt att hantera dylika frågor så att alla är 100% nöjda. Hur denna process går till internt är en helt annan sak. Allt ovanstående sagt utan att ha någon specifik förening i åtanke.

Ante

Visst ska det tas tuffa beslut i en styrelse. Men när dessa tuffa beslut kan få framtida negativa konsekvenser för en museijärnväg, så är det väl naturligt att någon reagerar.
Den starkes rätt betyder inte visdom alla gånger.

Grunden för en framgångsrik ideéll verksamhet är väl öppenhet, tolerans och en god kamratskap där alla medlemmar inom en förening oavsett mening bör accepteras/respekteras.

När man börjar fingra på dessa enkla regler kan det lätt leda till...konflikt!

Mvh P-Å Lampemo