Vad jag vet idag har Nisse G egna lokaler för att bevara det museijärnvägen inte vill ha i sina samlingar. Detta gäller både de nyligen uppsagda depositioner och försålda fordon. De större lokalerna som finns för ändamålet har Nisse G med kamrater finansierat privat. Jag tror att Nisse G försökt bevara något som inget annan vid det aktuella tillfället kunde/ville bevara.

Det är utmärkt om Nisse G kan rädda sånt som andra inte kan/vill/förmår rädda. Men om Nisse istället använder sina resurser för att bjuda över föreningar som velat köpa loss fordon från "sina" banor så är det mindre bra. Snarare mycket obra. Då hamnar ju allt på ett nytt ställe som troligen liknar det gamla och de föreningar som verkligen skulle ha haft glädje av fordonen tvingas konstatera att de kammat noll -igen. Om man ska jobba för det sociala (vilket jag inte förnekar är mycket viktigt) så kanske man ska tänka på den bitterhet som lär frodas utanför den egna föreningen. Ingen förening är i motsats till Gotland en ö.
Jag förstår utan vidare att många 891-föreningar vill ha del i Nisse G privata inköp och samlande av historikst värdefulla 891-fordon till AGJ. Man får tycka vad man vill, men visst är Nisse G ambition att köpa för att just "rädda" så många fordon undan skrotdöden beundransvärd. Han såg tidigt det framtida värdet och vågade göra något som få inom museitågsbranschen ens brydde sig om vid denna tid. Sedan har vi detta med vad det ekonomiskt har kostat Nisse G...Nu känns det som Nisse G sitter med "Svarte Petter" i denna debatt.

Men det har ju ingen förnekat, PÅL!

Att han bär skulden!
En aning orättvist...tycker jag.

Självklart finns det ett egenintresse från många beträffande framtiden för AGJ´s alla fordon. Jag personligen tycker verkligen att GHJ eller andra ska få en möjlighet att ta del av fordon från AGJ om anser att man inte behöver sina lok o vagnar för framtiden. Det ska ske med öppenhet och dialog med de medlemmar som har ett intresse och kunskap om fordonen inom AGJ. Jag säger det igen, hemlighetsmakeri och stängda dörrar gynnar inte en positiv utveckling av frågan.

Jag försöker lyfta frågan till att inte bara gälla AGJ eller GHJ utan oss alla men det är svårt för vi hamnar hela tiden på samma ställe. Genom t.ex. att du väljer att kommentera enbart inledningen om Nisse G, inte om senare resonemang om fordon i stort. Generellt. I landet som helhet. Jag skulle snarare säga att det finns ett allmänintresse vad som händer med ALLA 891-fordon i detta land! Och den uppfattningen delas av många jag känner i andra föreningar. För de känner ju till lok/vagnar som ägs av andra och som de skulle vilja diskutera förvärv/köp/byte av. Så är det ju och dessa frågor är viktiga. Det finns trots allt fler stora samlingar fordon och jag ser det som att det kan komma att städas på olika håll, hur löser vi det? Ska vi låta föreningarna lösa detta gemensamt och få chansen att rädda fordon som är relevanta för dem? Eller ska den lokale Nisse G (ingen av mig känd, verklig person avses härmed) styra upp hur det ska gå till? Vad ska vi göra? Det handlar inte om att skuldbelägga någon eller ge någon Svarte Petter. Men man måste väl för jösse namn också titta på hur och var fordon bör bevaras ur ett musealt inriktat bevarandeperspektiv? Som de riktiga museerna gör! Och allt prat om hemlighetsmakeri, stängda dörrar etc... Jag känner inte alls igen mig i den verkligheten så jag kan tyvärr inte kommentera detta.

Ante

Det är väl ändå så att man i debatten i denna tråd allt som ofta handlar om denna person, Nisse G. Därför är också lite beröm för hans insatser av bevarandet av svenska 891-fordon på sin plats. För tidigare insinuationer har delvis inte varit riktigt rättvisa. Utan hans insatser för bevarande hade denna diskussionen kring AGJ´s fordon troligen inte varit aktuell...fordonen hade varit skrotade!

Hur som helst.
Jag håller med om att det är viktigt att kunna föra en förutsättningslös diskussion kring våra 891-fordon. Självklart att att man bör förvissa sig om att bevara ur ett musealt perspektiv. Att vara noga med att ta hand om det man har i sina samlingar. Att ta ett ansvar för ett teknikhistoriskt arv, att upprätta bevarandeplaner och hålla sig till dem. Att ha kunskap för att inte förstöra/skrota eller försälja fordon som kan vara tillgång för framtida museitågs-människor. Jag tror att vi har samma åsikt här Ante...

Mvh Per-Åke Lampemo