Jag har, och har läst boken.

För att börja med din sista fråga tycker jag att Damplokomotivkedlen gav mig valuta för de 120 svenska kronor jag gav för den för många år sedan. Den är ett ambitiöst försök att täcka områdena ångmaskinens fysik och kemi, pannans konstruktion, pannans betjäning, försiktighetskrav vid betjäning av pannan, och vattenbehandling. Eftersom resultatet ryms på 56 sidor är det uppenbart att det inte handlar om en fullständig yrkesutbildning för en lokförare, men det har möjliggjorts genom en starkt koncentrerad framställning, inte genom en populär överförenkling. Det gör också att Damplokomotivkedlen är en rätt bra uppslagsbok när man någon gång vill friska upp minnet om någon teknisk detalj.

Jag vill nog påstå att jag lärde mig en del av läsningen. Men det kan ju ha att göra med att jag inte var riktigt lika noggrann med mitt studium ännu många år tidigare av min favorit på området, den östtyska Die Dampflokomotive (Berlin 1965), som ägnar 917 sidor åt ungefär samma ämnen. Plus 48 sidor bilagor och ett halvt dussin bifogade lösa ritningsblad...