Hur reste man med tåg på 1950-talet Berlin-Sverige?
Mina morföräldrar flydde från Östtyskland till Sverige på 1950-talet och nu gör jag research inför en bok som jag skriver om dem.

Eftersom du skriver att dina morföräldrar flydde från DDR, så förutsätter jag att de inte fick utresetillstånd. DDR stängde tidigt landgränsen mot BRD (Västtyskland), och inte lär det ha fungerat att bara ta färjan från Sassnitz till Trelleborg, som var den vanliga vägen för dem som hade tillstånd att resa från DDR till Sverige.

Jag tänker att enda vägen var att promenera över gränsen från Östberlin till Västberlin; gränsen i Berlin var ju öppen tills Berlinmuren byggdes 1961. Från Västberlin antar jag att de var tvungna att flyga till BRD; jag förutsätter att det var uteslutet att ta något av de transittåg för västerberlinare som gick genom DDR till BRD. Väl på plats i BRD, t.ex. i Hamburg, gick det (och går det) tåg till Köpenhamn. På 1950-talet fanns det tågförbindelse via tågfärja från den lilla orten Grossenbrode i Schleswig-Holstein till Gedser på Falster. Från Köpenhamn gick det direktvagnar i tåg till Stockholm via tågfärja från Helsingør till Hälsingborg, eller så kunde de ta färja från Köpenhamn till Malmö och ta tåget därifrån vidare norrut i Sverige .

Men på första frågan kan ju sägas att på 50-talet gick direkt sovvagn Berlin (öst)-Sassnitz-Trelleborg(tågfärja) -Malmö-Stockholm. Men då måste man ha pass , papper och utresetillstånd i ordning.
Annars var det ju före muren som redan sagts enkelt att ta sig från Östberlin till Västberlin med t.ex tunnelbana. Och sedan var nog flyg enda vägen till väst. Märk också att det var id-kontroll från övriga DDR till Östberlin.
Och transittågen var som sagt rätt uteslutna, DDR gjorde noggranna kontroller av pass och visum på dessa tåg. En lite udda sak i sammanhanget var att det transitvisum som behövdes för interzontåget betalades av Västtyskland, man skulle inte behöva betala för att resa Västberlin-Västtyskland ansåg väst men samtidigt gav det valutainkomster för öst.
Sen kanske det vore av intresse att veta mer exakt hur morföräldrarna flydde. I början efter kriget var det rätt enkelt att ta sig fram men vartefter så tätade man till gränsen.

Jag läste för en tid sedan en bok om en person som på 1960-talet hjälpte östtyskar genom att låna dem svenska pass. En av de sista episoderna handlar om ett östtyskt par som stiger på ett tåg från Västberlin mot Sassnitz i Östberlin, men utger sig för att vara ett svenskt par på resa från Västberlin. Gick det på 1960-talet kanske det var möjligt även på 1950-talet.

Eller kanske ännu lättare på 50-talet, det fanns en stor uppfinningsrikedom. Men vartefter så anpassade sig DDR och ändrade rutiner . En sak man såg var att dom mycket frekvent ändrade utseende på stämplarna i passet. Man måste ju ha inresestämpel när man reste ut annars blev det problem.
Men helt fulländat blev det inte. Journalisten Jan Mosander var länge stationerad i Västberlin för Sveriges Radio och kvällstidningar. Han förväntades även bevaka öst och tog sig över lite då och då och gjorde intervjuer med för regimen misshagliga personer. Stasi såg (och hörde) men ingrep inte direkt men han kom upp på en lista över icke önskvärda. Ändå kom han in, till egen förvåning, upprepade gånger och man kan förstå att Stasi var frustrerade. Först efter murfallet fick han kläm på varför. Man saknade datorer så allt gick med gammaldags pärmar och kortregister. Dom kunde tänka sig att Jan, verksam vid Sveriges radio kunde vara annat än svensk medborgare så i det registret hamnade han. Så när han kom med sitt finska (!) pass tittade man i registret över Finland och där fanns ingen Mosander.