Du har utelämnat återledningen, förmodligen 130 mm2 kopparlina. Hjälpkraftledningen var troligen enfasig, bestående av två trådar, vardera med 6 mm diameter, således ca 28 mm2 area (se Beskrivning över strömbrytnings- och omkopplingsanordningar för SJ kontaktledningsnät; Sthlm 1936, bilaga 12 på sidan 56).
I SJ publikationer; utredningar m.m. 1943:2 (Betänkande angående utbyggnad och rationalisering av det statliga järnvägstelefonväsendet) kan man i tabell 11 (Nya kablar, erforderliga för närmaste 10-års period) på sida 217 läsa att man på sträckan Stockholm-Enköping planerade en 71-parig kabel innehållande 7 par med tråddiameter 1,4 mm, 14 fyrskruvar 1,1 mm och 18 fyrskruvar 0,9 mm. Antalet erhållna telefonförbindelser blev givetvis större med fantomisering av fyrskruvarna. Dessutom anordnades sannolikt ytterligare förbindelser med superfantomisering. Selektorledningar och liknande som krävde likströmsförbindelser kunde givetvis ej fantomiseras.
En titt i LME-katalog 32 (Tråd och kabel) från 1957 ger på sida 15 att för en armerad 151-parig lokaltelefonkabel (EPLJ) med 0,6 mm tråddiameter (således ca 0,28 mm2 ledararea) och 1,7 mm tjock blymantel som väger 3390 kg per km åtgår 795 kg koppar och 1670 kg bly per km. Järnvägens (fjärrtelefon)kablar hade dock sannolikt bättre armering jämfört med lokalkabel eftersom man måste beakta att en icke obetydlig del av traktionsströmmen väljer att ta vägen genom kabelmantlar i stället för återgångsledningen vid en elektrifierad järnväg. Material för erforderliga grenkablar, skarvar, plintar, ledningstransformatorer och pupinspolar mm. tillkommer.
I bilden bl.a. trefas hjälpkraftledning med frånskiljare i Viskafors 26.9.2020.