Jag undrar om det är någon som kan förklara, eller visa bilder på, hur växelomläggare ser ut och fungerar i hamnspår eller gatuspår. Dvs när det inte finns vanliga växelklot, hur lägger man om växlarna?

/Håkan

I hamnar eller andra öppna ytor där även gummihjulsförsedda fordon kunde framföras så sänkte man växelomläggningen ner i en kanal där stången till växeltungorna låg och via en hävstång kunde man lägga om växeln och ovanpå fanns då givetvis en plåtlucka som man öppnade och låg i jämnhöjd med gatuplanet efter manövern så fällde man ner luckan i nivå med gatuplanet. Det fanns givetvis ingen växellykta eller annan markering hur tungorna låg utan här gällde för växlingps. att kontrollera läget när man nalkades växeln. Har tyvärr ingen bild på en sådan anläggning. Palle i Vika.

Växeltypen är i bruk. Det här exemplet från Göteborg (2020) Marieholm

Vid fd Lärje rangerbangård. BJs anläggningar strax till höger kan väl tilläggas.

Jag har för mig att jag på något ställe sett att omläggning skett med en ringförsedd kedja som gick ned i den brunn där själva omläggaren satt.
På spårvägar förekom att växlar lades om med hjälp av ett växelspett. På äldre spårvagnar hängde växelspettet på spårvagnens front och det fanns ett öppningsbart fönster som föraren kunde öppna och lägga om växeln utan att lämna vagnen.

Växelomläggning med ring och kedja, syns dock ej.

Vad håller tungan sluten i dessa manicker?

Vad håller tungan sluten i dessa manicker?

Det finns en tyngd under marken.

Jag har för mig att jag på något ställe sett att omläggning skett med en ringförsedd kedja som gick ned i den brunn där själva omläggaren satt.
På spårvägar förekom att växlar lades om med hjälp av ett växelspett. På äldre spårvagnar hängde växelspettet på spårvagnens front och det fanns ett öppningsbart fönster som föraren kunde öppna och lägga om växeln utan att lämna vagnen.

Omläggning med spett är ganska vanligt fortfarande, i alla fall vid fel på den elektriska omläggningen eller t ex i depåer. Sådana växlar använder inte tyngdkraft utan kraften som håller den anliggande tungan mot stödrälen kommer från en fjäder. En vanlig lösning är att fjädern verkar på en vridbar hävarm som därvid trycker dragstången åt ena eller andra hållet.

Jag har för mig att jag på något ställe sett att omläggning skett med en ringförsedd kedja som gick ned i den brunn där själva omläggaren satt.
På spårvägar förekom att växlar lades om med hjälp av ett växelspett. På äldre spårvagnar hängde växelspettet på spårvagnens front och det fanns ett öppningsbart fönster som föraren kunde öppna och lägga om växeln utan att lämna vagnen.

Här är en bild av en Stockholmsmustang A25G på linje 7 och tagen av fotografen Jonnie Nord år 2006-07-17 vid Valdemarsudde på Djurgården och fri enligt Creative Commons-licensen BY-SA 4.0. Man kan tydligt se växelspettet med sitt runda handtag överst. Spettet kan nås via det öppningsbara fönstret t.v. på spårvagnens front så att föraren kan lägga om växlar utan att behöva gå ut ur spårvagnen. Praktiskt! :-)