Föreningen skapades i en annan tid. En tid då Ledarskap och engagemang hörde samman. Och egna upplevelser. Det där har vi diskuterat förr, och då mer generellt (vilket oftast blir bäst =mindre känsligt/ personligt, liksom), men JMF är ett mycket bra exempel på hur personer bildade en dylik förening just för att bevara minnet av en bana och ett bansystem de själva åkt med/ växt upp med och även arbetat på. I högsta grad Grundaren själv då.

På den tiden var dessutom inte ”rörlig museibana” nåt man tänkte på i första hand och i så fall ansåg rimligt som bevarande. Iallafall inte med bredare spårvidd än 600 mm. Därför blev det en ”uppställningsverksamhet” med fordon, hållplatskurer och mindre ”memorabilia” kring Linköping N och -hyfsat (typ) snart- inne i Gamla Linköping.

”Viss rörlighet” hade man trots allt funderingar på. Tidvis iallafall. Vid Linköping N fanns idéer om ett kilometer(sådär)långt spår med kontaktledning där ”Ankan” skulle visa upp sig och kunna köra. Och vid Ryd gjordes skisser på en ”rundbana”, med 891 eller 600 mm spårvidd. Längre kom inte planerna, även om jag vill minnas att det fanns en broschyr om saken. När nuvarande hall i Valla sedan byggdes gjorde man även en hyfsat stor bangård utanför den, med ett ”utdragsspår” som man planerade kunna göra till en bana upp till Gamla Linköping. Oklart hur den dragningen skulle sett ut; höjdförhållandena här är ju ganska betydande.

Men inte heller detta genomfördes, och bangården har väl under alla år inte kommit till mer användning än för enstaka utbyten av fordon, och då närmast hallen (såklart). Inte konstigt att kommunen/ Gamla Linköping då kastar lystna blickar på densamma för andra ändamål….

Om ”rörlighet” gett JMF en ljusare och längre framtid kan man väl fundera på, men genom åren har andra sådana verksamheter växt upp i landet. Och även i Östergötland; Vadstena (WFJ) och RLJ (Lakvik) då. Och dessutom är det inte långt till Västervik och ”Smalspåret” där…

Det har ju också växt upp nya generationer järnvägstekniskt och järnvägshistoriskt intresserade som inte har samma konkreta och personliga kopplingar till östgötsmalspåren (och andra banor), och dom kanske då inte riktigt förstår finessen med att åka till Valla och ”putsa på uppställda fordon” som dom sedan förväntades förevisa för besökare. Nåt dom då gör genom inhämtning och uppläsning (typ) av fakta som besökarna själva skulle kunna ta till sig. Och inte komma med personliga upplevelser och kopplingar, som ”The founding fathers” kunde göra.

Apropå dessa och Grundaren själv så får man väl säga att det blev inte bättre sedan vederbörande försvunnit, med svans och allt. Ibland kan ju ”Försvunna Starka Män” medföra att andra krafter, som känt sig tillbakaträngda el dyl tidigare, träder fram och ser till att verksamheten inte bara lever vidare, utan även går framåt. Men så tycker jag inte man kan säga hände inom JMF. Absolut inget ont om de som kämpade vidare, men vad kunde de göra -kämpa på till 2022 var nog bra ändå!? Förhållandena jag beskrev är ju som de är.

Lyckligtvis ansvarar ju Jvm för fordonen, så nån större oro för deras framtid har jag inte. Jämfört med om nån ny generation trots allt vuxit fram inom JMF som sagt ”ääh, dom här jättegamla tågen är ju inget folk minns -bättre med oranga Rc-lok i stället”. Eller nåt sånt ;-)

Nåväl. Låt oss även hoppas att nån nu kan skriva JMF´s historia, där kanske en del skrönor och myter -inte minst kring Grundaren- kunde klaras ut. Christer Brimalm kanske?

/ L G :-)