Nu har jag även skannat in SJ tidtabellsbok del A för Östgötasmalspåren 1959 och även då fanns en del intressanta vägskyddsanordningar. T ex kan man på sidan 67 i tidtabellsboken (sidn 20 i filen) läsa om Fyllingarumsvägen på Valdemarsvikslinjen. Där fanns manuella ljudsignaler som sköttes av platsvakten vid Skälboö. Natt före och efter sön- och helgdag var vakten uppenbarligen ledig, och då var vägen spärrad av låsta grindar. Vägkorsningssignalen visade rött sken, men tågen fick passera. Samma arrangemang beskrivs i TÖJ-tidtabellen från 1950, med skillnaden att ljudsignalen då var tyst och grindarna stängda varje natt, samt att det fanns kontrollsignallykta istället för vägkorsningssignal.

I 1959 års tidtabellsbok ser man också att det tillkommit många vägskyddsanläggningar med hastighetsnedsättning till 20 km/h på grund av korta spårledningar. Låg det en hållplats nära plankorsningen fanns ofta en tryckknapp som tågpersonalen skulle använda för att fälla bommarna. Dock var det alltid/oftast automatisk lyftning av bommarna.

Arrangemanget med "särskild vägvakt medföljer tåg" fanns även 1959 (sidan 138 (sid 91 i filen)), och nu sägs uttryckligt att bommar eller grindar inte behöver avstänga vägtrafiken. Det påpekas särskilt att tåget, efter att ha passerat vägen, skall stanna och plocka upp den mobile vägvakten. Kanske hade någon tankspridd förare glömt bort den detaljen och lämnat kvar vakten? Det framgår också att medföljande vägvakt skulle användas vid korsningar med mindre vägar, vid riks- och länsvägar skulle däremot rälsbussföraren manövrera bommarna.