Ja, intressanta synpunkter där. Linjen från Karlshamn upp mot Vislanda, också den 1067 mm, var ju ett annat exempel där SJ själva ville men inte kunde fullfölja. Det bidde bara lite förberedelsejobb, bl a/ främst med inläggning av normalspårslipers.

Av SJ eftersträvade breddningar av 891-banor var väl också Kinnekullebanan och Kalmar- Berga. Ja, åtminstone Kalmar- Mönsterås. Att det sen blev upp till Berga också var väl ett ”arbetsmarknadsjobb” som inte SJ fört fram.

Uppgiften om att man skulle vägt in kostnaden att köpa in nya smalspåriga malmvagnar till fd DHJ inför den breddningen när det fanns ett överskott på normalspåriga såna är även den intressant. Och på sätt och vis logisk. Inte tyckte man då att det var vettigt att köpa nya 891-vagnar á la NKlJ´s litt Mo…..

Men bakom allt detta låg nog det ”standardiseringstänkande” som fortfarande härskade. Järnvägen var en servicefunktion, en infrastruktur som skulle stå till allmänhetens förfogade. Överallt, så långt det var ekonomiskt och praktiskt någorlunda möjligt. Och det ändrades =”drogs åt” med åren när tiderna blev bättre och vägtrafiken växte.

Ett sätt att hålla nere kostnaden och därmed vidmakthålla en del av ”servicen” var då att rationalisera, dra ner trafik, ersätta den med t ex rälsbussar -och sen landsvägsd:o. Och att bredda ”lönsamma” smalspårbanor så man slapp omlastningar. Och så småningom iallafall kunde använda ”övertaliga” och standardiserade fordonstyper. Ännu mer standardiserade och talrika än på smalspåren då (Tp och Z4p t ex).

/ L G