Sociala medier, nya synsätt på miljö och hållbarhet. På vad som är historiskt korrekt sett ur antikvarisk bemärkelse, på turistiska projekt, mm.
Det är därför inte så konstigt att vi idag mer än någonsin i detta forum och på Facebook har olika åsikter om våra volontärer i de ideella museiföreningarna uträttar stordåd eller inte.
För min egen del kan jag bara referera till erfarenheterna vid museijärnvägarna och i viss mån dito spårvägarna.

På 1970-talet var det en stor bedrift att byta loktuber på exempelvis BLJ 6 på AGJ, men betänk då att ett sådant arbetet bedrevs utomhus eller i en ouppvärmd liten träbyggnad.
Idag är ett tubbyte på ett ånglok mer eller mindre en rutinfråga.
Jag själv (och kompisar) tyckte vi var oerhört duktiga som på 1980-talets början bytte 14 slipers på en 100 m sträcka på ULJ vid en arbetshelg. Nu för tiden byter exempelvis Tjustbyggden nästan 3000 slipers per år mellan Västervik och Hultsfred.

Synen på vad som är framgångar och ”mycket uträttat” har jag märkt skiljer sig mellan äldre generationen museijärnvägare och den dito yngre. På 1970-talet (ofta utomhus i snöglopp) stålborstade man för hand ett godsvagnsunderrede och därefter målade det i blymönja.
Idag sandblästras och primas (med skyddsmask och skyddstält) samma godsvagnsunderrede.
Den äldre generationen blir därför ofta bestört när den yngre ifrågasätter en del insatser som redogörs i detta forum och på facebook. De äldre tycker de yngre är kaxiga och har hög svansföring, De yngre tycker de äldre lever i en glasbubbla och inte vill inse nutidens krav på effektivt arbete – även i en ideell organisation.

Generationsmotsättning?
Nä, knappast!

Men däremot olika värderingar beroende på att man har fått vitt skilda referenser och erfarenheter från nästan 60 års drift av museijärnvägar.

Intressant fråga!
Och kan det varit så, att de storverk som skedde då var av mer praktisk karaktär, nu brottas vi ju med en administration som inte den världen hade: Tillstånd infrastrukturförvaltare, tillstånd järnvägsföretag, fordonsgodkännanden, revisioner både internt och av Transportstyrelse, ECM, tillstånd som utbildningsanordnare, krav på miljö- och hållbarhet.

Det finns ju föreningar idag som (tyvärr) inte längre har tillstånd att rulla med sina grejor, och/eller en bana som kräver rätt stora insatser innan den kan användas, men man överlever otroligt nog ändå och stålborstar på sin fordonspark, och föreningen kanske är lite som förr. Få administrativa bekymmer, men dåligt med inkomst, men man trivs ihop med kaffet, det sociala och sina lok. I andra änden har vi föreningar som blomstrar och har alla papper klara, kör sin trafik, och drar in pengar, så ekorrhjulet rullar, till allas glädje.

Jag tror ju att en förening behöver både och. Goda diplomater och administratörer, men också praktiskt kunniga människor som kan spotta i nävarna. Den förening som bara har det ena av detta kommer nog inte bli den som det går bäst för tänker jag. Man behöver locka båda sidor, och inte tycka att "kontorsnissen" är onödig. Och tvärtom!

Har man dessutom ett system för att ta hand om och utveckla aktiva medlemmar. Samt en trafik som drar in inkomster och får medlemmarna att stanna och trivas. Har man dessutom bra förvaring av sina fordon och en vettig verkstad...så går det ju bra!

Vi ser ju tyvärr i andra änden föreningar som inte har kraft att behålla sitt tillstånd för trafik och tappar detta. Därmed försvinner inkomsterna. Och därmed har man inga pengar till tekniskt underhåll av sina fordon. I bästa fall har man en förvaring av dessa och kan övervintra några år...men att resa sig, och ens söka och få ett tillstånd till att spåren fram till lokstallsporten för lov att alla användas, är en stor administrativ utmaning.

Kan det vara så att ledningen och det administrera kompetensen är avgörande om en förening idag ska kunna fortsätta med sin trafik och ha sina fordon igång. Man behöver också praktiker, men en förening som bara har praktiker, kommer nog tyvärr sällan ur lokstallet. Tyvärr.

Kontenta: Båda sidor behövs - annars ingen trafik. Tänker jag.

Och frågan är då. Om man nu har ett lokstall eller en verkstad, och har spännande fordon, då kanske det räcker med att ses, umgås, dricka kaffe och stålborsta. Fordonen finns ju kvar, men är det viktigt att i alla lägen köra egen trafik på eget tillstånd? LJM är ett bra exempel: Lokstall, verkar ha en fungerande verksamhet, äger några fordon, har ett årligt superarrangemang. MEN...man gapar inte efter egen trafik, utan samverkar med andra för ett årligt (och mycket bra arrangemang).

Den gamla typen av förening gör allt själv. Ånglok, ellok, ett ellok till, 1-klasståg, sovvagnar,2-klasståg, restaurang, rälsbussar, växellok, historiskt godståg mm. Är den tiden förbi när man "orkar" driva detta kontinuerligt?

Mvh Henrik Reuterdahl, som privatperson.

Inte för att varken förminska eler förstora arbetsinsatser genom och mellan åren, men i ”hobbyns och rörelsens gryning” kunde ju om inte helt körklara så i varje fall fordon som ”nyligen” varit i drift tas över av föreningarna och banorna. Därmed räckte det kanske att stå utomhus med en stålborste för att ”fixa till vagnen” (typ). Det gällde till viss del även smalspårsfordon, åtminstone med bredare spårvidd än 600 mm. På den spårvidden blev väl föreningarna -inte minst ÖSlJ- föregångare på att ”göra vagnar av hönshus” (typ). Även om det då behövdes mer än en stålborste. Men mycket skedde även i dessa fall utomhus och/ eller i ”halvdanna lokaler”.

Det gör det inte idag. Föreningarna/ banorna har själva slitit på fordonen, i flera fall på banor som varit museibanor längre än de varit ”riktiga” sådana. Åtminstone bolagsbanor. Därmed måste de nu ändå bättre verkstadsresurserna användas för underhåll av redan (en gång i tiden) renoverade (drifts)fordon.

Slitit har naturen självt gjort på de renoveringsobjekt man samlat på sig, även om dessa kanske aldrig ens rullat hos föreningarna. Framförallt som dessa ofta inte förvaras under mer skydd än i bästa fall presenningar. Här ligger en utmaning: Hur ska resurser skapas för att se till att även dessa kan renoveras och visas upp i trafik? Ska man ”släppa” befintliga driftsfordon och ställa av dessa för att kunna starta Nåt Nytt? Att allt blir ett ”nollsummespel” liksom; ett fordon ställs av och ett annat sätts i trafik som ersättning.

Har man nåt intresse av det då? Tja, av rent museala skäl kanske. Ett unikt/ ovanligt fordon som inte rullat i det skicket sen på en bolagsbana på 1920-talet? Kan det vara en sporre för aktiva medlemmar; att få jobba och visa upp ett ”nytt” fordon i stället för att (mer eller mindre) bara underhålla och reparera befintliga driftsfordon? Säkert är det/ blir det så, men vad man får göra är väl att försöka se till ”en blandning” mellan nyrevisioner och underhåll. Men det är inte alltid lätt när resurserna är knappa.

Och ur ”kundsynpunkt”; kommer den fina nyrenoverade lanterninvagnen XYJ BCo 1 som inte rullat på gamla Knäckebröhultsbanan i Småland sen 1920-talet locka fler betalande barnfamiljer till en museibana i…. Uppland (typ) bara för den sakens skull? Samtidigt som museibanan ställer av SRJ Co 26 (typ) som ser likadan ut för en lekman och en barnfamilj, låt gå mer väderbiten, men…. Att det drar folk med MRO-kort och kameror som reser gratis eller kanske bara kör bil bredvid och fotograferar är väl en annan sak. Men..?

Tja. Kanske Den Stora Välfungerande Bevarandeplanen, kopplad till resurser -både pengar och specialverkstäder- skulle vara en lösning? Men vill vi ha den, egentligen, även om den skulle hanteras av Jvm, MRO och JHRF m fl ”branschkunniga”? Vi vill ju sköta oss själva och fatta våra egna beslut. Och göra det omöjliga möjligt. Nåja. Detta är ju i den formen utopiskt ändå, så…

Men att göra det möjliga omöjligt. HP är inne på det, men hur ska det gå för utfärdsföreningarna? Kommer de som ändå har en -mer eller mindre- bra bas, typ ett lokstall, att inte bara överleva utan också bygga ut sin verksamhet enbart genom att…. gneta på i stallet och visa upp De Värdefulla Klenoderna där? Och så kommer Någon Annan (Jvm?) och kör förbi där ”lite då och då”.

Och även det blir väl problem med de nya regler som gäller för just fordon och verkstads/ besiktningsregler, att kunna låna av varandra? Ska Jvm ”köra runt” med sina tåg och fordon och så kan Lokala Föreningar (i bästa fall) rulla ut sina fordon till beskådande när Ett Evenemang äger rum på ort och plats?

Händer inget (typ) blir det väl så. Här borde en press ligga på JHRF och i viss mån (av egenintresse om inte annat) Jvm. Man måste väl kunna sätta sig ner tillsammans, diskutera och besluta i samverkan. Var kan man göra vad? Och hur? Gemensamma tillstånd och regelverk borde väl kunna medföra att man kan göra det man vill, köra tåg tillsammans och på de banor man kan och får med hänsyn till EMRTS och annat. Frågor man ändå måste lösa tillsammans.

Annars återstår väl bara att skapa en museibana. Och det är ju inte heller enkelt, inte minst med hänsyn till just regelverk där också. Plus att hitta resurser till att överta och sköta bana och andra anläggningar på och kring den.

Eller då -Gud förbjude (typ)- att lägga ned verksamheten, helt eller delvis. Ordnad reträtt eller kapitulation i så fall? Det är inga lätta beslut när man tänker med hjärtat och inte hjärnan. Fast om man inte gjorde det skulle man nog inte startat verksamheten ö h t, så….

/ L G :-)

Intressant frågeställning - som bestämt inte skall underskattas.

Jag har själv 'varit med' i svängen som passiv intressent i omrking 50 år (dessvärre - avstånd, tid, övriga intressen, studier och senare arbete - dygnet har bara 24 timmar). Jag betraktar mig fortsatt som 'yngre', eller 'den yngste av de gamle' beroende på hur man nu ser det.... men de skiftande värderingarna gör sig bestämt gällande från mitt perspektiv.

Jag är själv medlem i speciellt en förening, där man arbetar stenhårt efter en principiellt 'hemlig' bevarandeplan, som antagits för kanske 20-30 år sedan, av medlemmar, där kanske 1/3 - 1/2 nu har passerat yttersta växeln, men samtidigt är frågan om at se över strategin fortsatt mycket ömtålig, och i övrigt, som icke-aktiv 'skall jag bara hålla k-n och betala min medlemsavgift'. Denna typ av konservatism kan i det långa loppet visa sig vara problematisk. Jag har därför mera avlägsnat mig från den delen av föeningslivet snarare än närmat mig det.

Det är viktigt att inse, att preferensernä ändras - lite i takt med vad vi upplevt 'för många år sedan'. Även om jag som liten parvel i slutet av 60-talet fick uppleva riktiga SJ ånglok i drift, så har jag minst lika stort intresse i 'brunlok och stålvagnar' och därför ser jag lite med bekymran hur beståndet decimeras - mera än vad som framgått i detta forum. Och så är vi tillbaka till den intrikata frågeställningen... vad gör vi med de historiska elloken framöver - men det är en helt annan fråga för en annan diskussion.

Sociala medier, nya synsätt på miljö och hållbarhet. På vad som är historiskt korrekt sett ur antikvarisk bemärkelse, på turistiska projekt, mm.
Det är därför inte så konstigt att vi idag mer än någonsin i detta forum och på Facebook har olika åsikter om våra volontärer i de ideella museiföreningarna uträttar stordåd eller inte.
För min egen del kan jag bara referera till erfarenheterna vid museijärnvägarna och i viss mån dito spårvägarna.

På 1970-talet var det en stor bedrift att byta loktuber på exempelvis BLJ 6 på AGJ, men betänk då att ett sådant arbetet bedrevs utomhus eller i en ouppvärmd liten träbyggnad.
Idag är ett tubbyte på ett ånglok mer eller mindre en rutinfråga.
Jag själv (och kompisar) tyckte vi var oerhört duktiga som på 1980-talets början bytte 14 slipers på en 100 m sträcka på ULJ vid en arbetshelg. Nu för tiden byter exempelvis Tjustbyggden nästan 3000 slipers per år mellan Västervik och Hultsfred.

Synen på vad som är framgångar och ”mycket uträttat” har jag märkt skiljer sig mellan äldre generationen museijärnvägare och den dito yngre. På 1970-talet (ofta utomhus i snöglopp) stålborstade man för hand ett godsvagnsunderrede och därefter målade det i blymönja.
Idag sandblästras och primas (med skyddsmask och skyddstält) samma godsvagnsunderrede.
Den äldre generationen blir därför ofta bestört när den yngre ifrågasätter en del insatser som redogörs i detta forum och på facebook. De äldre tycker de yngre är kaxiga och har hög svansföring, De yngre tycker de äldre lever i en glasbubbla och inte vill inse nutidens krav på effektivt arbete – även i en ideell organisation.

Generationsmotsättning?
Nä, knappast!

Men däremot olika värderingar beroende på att man har fått vitt skilda referenser och erfarenheter från nästan 60 års drift av museijärnvägar.

Jag delar till fullo din slutsats om olika värderingar utifrån skilda referenser och erfarenheter. Idag har generationsmotsättningar minskat betydligt i samhället men olika slutsatser beroende på bl.a ålder och referenser finns och kommer alltid att finnas.
Det optimala är när det finns en blandning i verksamheten av åldrar / kön och varierande erfarenheter. Det blir en berikning på naturlig väg.
SRJmf är kanske den förening inom branschen som lyckats bäst med blandningen. Det är mkt positivt att se många yngre under t.ex en normal trafikdag.
Vilka framgångsfaktorer har bidragit till detta?
Jag backar bandet till föreningens barndom 1969. En sub grupp av unga aktiva gavs namnet "Björnligan" då. Hur kunde den uppstå? Jag tror förenklat det var en blandning av dåtidens generations motsättningar och olika värderingar om hur förenings arbetet skulle bedrivas.
Mitt första besök på JTJ i Jädraås 1969 upptäckte jag t.ex. att den s.k Håma skrapan (med hårdmetall) användes för att avlägsna färg från vagnskorgar. Det var något helt annat än dom slöa tre kants skraporna som användes.
Väl hemma pratade jag med dåvarande ordföranden i SRJmf som direkt avfärdade inköp med hänvisning att man går inte och köper skrapor för (tror dom kostade 150 kr) när det finns tre kants skrapor. det var bara att fortsätta med gamla skraporna, medlet bums, stålborste och busshammare att knacka rost med. buss hammare var dom som fanns som nödhammare i bussar att användas i fara. Efter ett tags användande blev spetsen platt och föga effektiva att knacka rost med.
Jag sparade länge min veckopeng och köpte en egen Håma skrapa så småningom.
Jag testade den en vinter på NÖJ 16/ Osten och skrapade hytt taket som sedan målades. Loket stod i det s.k stupet vid Stockholm Ö. ingen värme, el eller belysning e.t.c, men ett antal ficklampor lyste upp något i mörkret.
Sandblästring då var det någon som sas kanske kunde användas i framtiden men förmodligen först efter att människan bosatt sig på månen.
När SÅS bildades 1974 hade alla Håma skrapor (även andra metoder för färgborttagning användes). Det var inget problem att få dessa skrapor gratis samt all färg som sponsring av ALCRO.
Så det är inte bara olika värderingar utan även tidens förutsättningar/möjligheter och krav som ändrats. Då fick även ekonomin styra (eller brist på ekonomiska förutsättningar) vid t.ex. inköp.
Vilka metoder kommer att användas vid fordonsupprustningar/ revisioner om 50 år?

Nog fanns det väl föreningar som redan på 1970-talet sandblästrade.....
Men vilken var den första förening som använde maskin vid slipersbyte ?
Vilken förening har gjort det snabbaste bytet av en hel tubsats på ett ånglok ?

Jag själv (och kompisar) tyckte vi var oerhört duktiga som på 1980-talets början bytte 14 slipers på en 100 m sträcka på ULJ vid en arbetshelg. Nu för tiden byter exempelvis Tjustbyggden nästan 3000 slipers per år mellan Västervik och Hultsfred.

I år närmare 4200…😜

Synen på vad som är framgångar och ”mycket uträttat” har jag märkt skiljer sig mellan äldre generationen museijärnvägare och den dito yngre.

Samtidigt har omgivningskrav från kringboende, myndigheter och liknande förändrats avsevärt sedan 1970-taket… Johan eldade söker upp sina 14 sliprar i nån ånglokspanna eller lät dem ruttna bort i nån avlägsen grusgrop…

Sedan har reellt sätt maskin och utrustningskostnader sjunkit så att ha en modern inhyrd maskin en helg är idag någorlunda överkomligt för de flesta. Det handlar nog också om att våga prioritera vad vi lägger tid på och värdera arbete. Jag är inte säker på att vi nyttjar våra medlemmars kunskaper och tid rätt om vi gräver ett hål manuellt istället för att gräva det med maskin. Om ett hål inte grävs manuellt är det dock inte ett musealt hål kan någon säkert hävda…

På samma sätt förenklar pannlampa, peltorkåpor kopplat till mobil och andra praktiska ting arbetet och säkerheten under mörkrets inverkan arbetet till det enklare.

Knäskydd och handskar är inte heller musealt… eller skaljacka vid regn..

Vi ska och kan nog inte konservera våra verksamheter helt, omvärlden och vi människor utvecklas. 1980 åkte jag med kompis Anna med familj i deras Volvo 245 till fjällen där kombin inretts till lekhörna under resan… påminner man mor och far om detta så rodnar de lätt…man gjorde så då.

Vad vill jag säga med detta inlägg?

Jo, historiska föremål och miljöer bevaras inte alltid bäst med dåtidens tankesätt eller arbetsmiljö. Man kommer nog längst med en kombination av båda.

/ Daniel

Jag brukar sammanfatta detta:
”Vi ska vara museala, men inte konservativa ”