Det irriterar mig att jag har sett relät användas även i någon annan koppling men jag kan inte komma i håg var.

Signalreläer av äldre typ är vanligen till naturen långsamma (mycket järn i magnetkretsen) vilket leder till avsevärda till- och frånslagstider. Ankarets hastighet avtar under tillslaget alltefter luftgapet minskar, reluktansen sjunker, induktansen ökar och strömmen avtar. Man kan ofta till och med med blotta ögat se hur tillslagsrörelsen blir negativ under ett ögonblick innan relät slutligen slår till när strömmen och magnetfältet har vuxit till sin fulla kraft. Detta leder till att kontaktstudsarna vid tillslag kan blir avsevärda i reläer med kontaktfingrar, vilket kretslösningen måste tåla.

Att man sedan lägger till en stor kondensator som trögar relät i frånslag (eller i tillslag med motriktade lindningar) förvärrar fenomenet ytterligare. Inom telefonin försökte man ofta åstadkomma mer distinkt till- och frånslag genom att använda en växlingskontakt som kopplade bort kondensatorn medan ankaret var i ett mellanläge. Detta tror jag mig inte ha sett tillämpas inom järnvägssignaltekniken.

Den aktuella kretsen förefaller vara helt motiverad eftersom strömmen genom lindningen på 25 kohm inte räcker till för att slå till reläet men nog hålla det tillslaget vid 12 Volt. Den lågohmiga lindningen används för att åstadkomma säkert tillslag. Strömbegränsningsmotståndet kan ju sitta lite var som helst i den här konstruktionen bara det är i serie med kondensatorns laddningsström för att inte bränna sönder kontakterna i kretsen.