För ganska många år sedan var jag tillsammans med kamraterna Huss och Carlson på besök på Bjärka Säby station som ligger i Östergötland och fick en guidad tur på bangården av den sympatiska TKL (har glömt namnet, Palle har nämnt denne Tkl i en annan tråd). Vid växlarna i norra ändan av stationen säger Tkl och pekar på marken: här var tidigare Bouvatterimaangeterna ( detta er mitt försök att på skriva den dialekt Tkl pratade). Det som Tkl sade var på riks svenska Batterimagneter, Bjärka Säby var då en station med semaforer vid alla tre infarterna och med spårledningar på tågspåren. Tidigare hade spårledningarna matats från batterier, om batterierna var ute vid spåret eller i anslutning till ställverket vet jag ej. Vad var batterimagneter för något och var detta system vanligt i Sverige och i vilken tidsperiod installerades i så fall dessa?

Jag har inte stött på detta innan men eftersom man vill mata spårledningen i ena änden och ta upp strömmen i andra skulle jag kunna tänka mig ett upplägg där matningen sköts med batterier och upptaget sedan är närmast reläets placering.

Undrar om tkl menade utrustning för elektrisk vingkoppling. En del stationer fick sådan på sina semaforer, så att de automatiskt föll till stopp vid tågpassage. (De använde batteri, elektromagnet och en kort spårledning och/eller rälskontakt.)

För ganska många år sedan var jag tillsammans med kamraterna Huss och Carlson på besök på Bjärka Säby station som ligger i Östergötland och fick en guidad tur på bangården av den sympatiska TKL (har glömt namnet, Palle har nämnt denne Tkl i en annan tråd). Vid växlarna i norra ändan av stationen säger Tkl och pekar på marken: här var tidigare Bouvatterimaangeterna ( detta er mitt försök att på skriva den dialekt Tkl pratade). Det som Tkl sade var på riks svenska Batterimagneter, Bjärka Säby var då en station med semaforer vid alla tre infarterna och med spårledningar på tågspåren. Tidigare hade spårledningarna matats från batterier, om batterierna var ute vid spåret eller i anslutning till ställverket vet jag ej. Vad var batterimagneter för något och var detta system vanligt i Sverige och i vilken tidsperiod installerades i så fall dessa?

Mvh Martin :-)

Jag tänker spontant på gammal tillämpning av magnetlås (av en typ som senare utvecklades vidare till el-förregling av typ JEK), som enbart skötte tillfällig låsning av växlar i vissa ställverk för att förhindra omläggning under passage.

Då grävdes batterier ner i marken för att mata dessa magnetlås, med kort tillhörande spårledning. Så tkl kanske syftade på själva magnetlåsen, utifall ni var i närheten av någon växel?

Om jag nu minns rätt, för jag hinner inte gräva i det just nu.
Och om det nu i så fall kanske var vad det handlade om här?

För ganska många år sedan var jag tillsammans med kamraterna Huss och Carlson på besök på Bjärka Säby station som ligger i Östergötland och fick en guidad tur på bangården av den sympatiska TKL (har glömt namnet, Palle har nämnt denne Tkl i en annan tråd). Vid växlarna i norra ändan av stationen säger Tkl och pekar på marken: här var tidigare Bouvatterimaangeterna ( detta er mitt försök att på skriva den dialekt Tkl pratade). Det som Tkl sade var på riks svenska Batterimagneter, Bjärka Säby var då en station med semaforer vid alla tre infarterna och med spårledningar på tågspåren. Tidigare hade spårledningarna matats från batterier, om batterierna var ute vid spåret eller i anslutning till ställverket vet jag ej. Vad var batterimagneter för något och var detta system vanligt i Sverige och i vilken tidsperiod installerades i så fall dessa?

Mvh Martin :-)

Några spårledningar på tågspåren minns inte jag att det fanns i Bjärka-Säby. Det fanns ju inte ens automatisk bomfällning för plankorsningen utan det var tkl som fällde och lyfte bommarna medelst knapptryckning. Ställverket kunde medge obevakad körning (i riktning Kisa) men då krävdes istället vägvakt som skötte om bommarna så detta tillämpades aldrig i praktiken. De allra sista åren byggdes detta om så att Bjärka-Säby kunde köras obevakad utan att vägvakt tjänstgjorde. Eftersom jag hade flyttat till Stockholmstrakten då så minns jag inte exakt hur bomfällningen utformades dessa sista år (för sista tåget mot Kisa) men det kan ha varit så att föraren fick stanna och sköta bomfällningen.
Om det var W som visade er runt så kan det vara lätt hänt att ni missförstod en del av vad han sa eftersom han hade ett lite speciellt sätt och att det lätt kunde bli lite förvirrat om man inte var van vid hans sätt att uttrycka sig.