De gränser för max tågvikt (beroende på littera och sträcka) var baserade på minsta adhesionsvikt. Jag förmodar att man alltid hade full vattentank från utgångs-stationen.
Axelföljden B2 har varit en vanlig axelföljd för tanklok i England. Anledningen är att adhesionsvikten ej skall påverkas särskilt mycket av kol och vattenförrådets storlek.

Normalt sett har tanklok både vattentankar på sidorna av pannan och bakom hytten kring kolboxen. I de flesta fall är alla tre tankarna permanent hopkopplade med rör, så att vattennivån hela tiden är lika i alla tre tankarna.

På lok litt S1 är däremot sidotankarna separerade från baktankarna, och under injektorerna sitter trevägsventiler så att man kan välja om man vill suga vatten från sidotankarna eller från baktanken. Syftet med funktionen på loket är att man kan få ner metervikten genom att köra med tomma sidotankar och därmed få köra över vissa klena broar vilket annars loket inte hade fått.

Eftersom loket har lätt för att slira kan man på banor där metervikten inte begränsar välja att köra med sidotankarna toppfyllda och i första hand använda vattnet från baktanken för att mata ångpannan med. Så gör vi på SkJ för att minimera slirningsrisken.