Dg2 136 anses ju ofta såsom en föregångare för Dm-loken, eftersom man ville ha drifterfarenheter av ett lok med fyra kopplade axlar och en fast hjulbas över fem meter. I tidningen Tåg 5/77 så är det denna förklaring som är orsaken till ombyggnaden. I Elektroloksboken så är orsaken något annorlunda, här anges att man ville ha ett kraftigare godstågslok för södra delen av landet. Vilken orsak som nu är den korrekta är väl inte riktigt klarlagt ännu, själv misstänker jag att det är en kombination av dessa. Jag tror man ville nog ha ett kraftigare godstågslok som i multipelldrift även skulle kunna användas i malmtrafiken, Rm-loken kan kanske sägas vara en modern uppföljare av tanken.
I SJ:s jubileumsbok från 1956 kan man i alla fall på sidan 287 läsa följande om Dg2 136, ursprungligen byggt 1925:
"Dg2-loket
Ett äldre D-lok ombyggdes 1950 så att det fick två drivande axlar symmetriskt placerade på vardera sidan om blindaxeln. Samtidigt försågs loket med de nya kraftiga motorerna, och regleringsutrustningen m. m. ändrades. Detta lok, litt. Dg2, har tillkommit i experimentsyfte för att utröna möjligheterna att på svenska banor framföra ramverkslok med så lång fast hjulbas utan alltför stort slitage å hjulflänsar m. m. Erfarenheterna är hittills goda. Det är möjligt att experimentet leder till fortsatt ombyggnad av äldre D-lok till samma typ.
Dm-loken
Då Malmbanans kapacitet i början av 1950-talet skulle ökas genom större tåg, visade erfarenheterna från Dg2-loket med den långa fasta hjulbasen, att problemet kunde lösas genom att använda dubbellok bestående av två lokhalvor med vardera fyra drivaxlar. De nya loken som benämnes litt. Dm, har axelanordningen 1'D+D1'. Den maskinella och elektriska utrustningen är i övrigt densamma som på Da-loket. Dessa dubbellok på sammanlagt 5000 hk är växlade för en max.hastighet av 75 km/h och kan draga malmtåg om 3100 tons bruttovagnvikt på sträckan Kiruna-Narvik."
I tabellen på sidan 282 står dessa data om Dg-Dg2-Dm:
Motoreffekt Dg 2x830 hk, Dg2 2x1200 hk, Dm: 4x1250 hk; sth alla 75 km/h; adhesionsvikt Dg 51 ton, Dg2 68 ton, Dm 138,4 ton; max dragkraft Dg 17 ton, Dg2 23 ton, Dm 45 ton.
Vid bilden på loket anges fasta hjulbasen 7,4 m (av totalt 11,4 m), vilket kan förmodas vara 2,0 m längre än normalt, då loket är 2,0 m längre än standard-D-lokens 13,0 m, vars hjulbas kan förmodas vara 5,4 m av totalt 9,4 m. Jämför med ånglok: Hjulbasen för lok litt R är 5,8m, men där kan man misstänka att någon koppelaxel kan vara sidoförskjutbar och dessutom är sannolikt några flänsar tunnsvarvade. Tillämpades dessa knep månne på Dg2?
Dg2 skulle alltså kunna betraktas som en sorts teknikdemonstrator med lång fast hjulbas inför Dm-loken som började levererades 1953. Uppenbarligen favoriserades hos SJ koppelstångslok, medan man hos TGOJ ungefär samtidigt i början av 1950-talet satsade på boggiloken litt Bt och Ma som verkade klara sig bra trots framförda farhågor om större slirningsbenägenhet osv, eller...?
Att loket kan ses som ett försök med lok med större dragkraft kan möjligen motsägas av att en del tidiga D-lok skulle kunna multipelköras, men denna möjlighet togs sedan bort och återkom inte på äldre D-lok förrän Du2 skapades 1967. Då hade dock multipelkörbara litt Da funnits i åtskilliga år.
/CEO
