Roslagsbanan kunde blivit först i Sverige med enfas 50 Hz (Elektrifiering/elektrisk drift)
På Roslagsbanan kör man sedan 1895 med likström. På 1950- och 1960-talen blev det problem med läckströmmar. Korrosionsskador uppstod på telekablar, liksom diverse störningar på telekommunikationer och annat. En av orsakerna var väl att skarvförbindningar saknades eller var dåliga. På Eddavägslinjen löstes det hela genom dieseldrift och sedan nedläggning.
En alternativ lösning kunde vara att övergå till växelströmsdrift. Jag råkade hitta en summarisk utredning från SJ elektrotekniska byrå (Ebr 17779) som tar upp detta. Med 50 Hz i kontaktledningen och likriktare på dragfordonen skulle skadorna på telekablar mm upphöra. En bieffekt var förstås att likriktarstationerna kunde slopas, men det nämns inte. Telestörningar genom induktion skulle dock kunna uppstå, trefasnätet snedbelastas och motorvagnarna kanske skulle bli lite slöare. En annan möjlighet var 16 2/3 Hz och en ny omformarstation + reservmatning från normalspåret vid t ex Stockholm Ö
Med 16 eller 25 kV i kontaktledningen skulle en inmatningspunkt räcka, men för att slippa bygga om kontaktledningsanläggningarna så mycket kunde man tänka sig lägre spänning (i Storbritannien användes ju 6.25 kV i bl a detta syfte på vissa sträckor). Om spänningen var lägre än 16 kV skulle det krävas flera inmatningspunkter.
Att det inte blev någon omläggning till växelströmsdrift berodde säkert på att det gick att lösa problemen med enklare och billigare åtgärder. RB:s framtid var ju också länge osäker. Inte desto mindre var SJ 1962 inne på att mata Roslagsbanan från sin egen anläggning i Häggvik, men då i form av 20 kv trefas som dels skulle ge ström till likriktarstationerna, dels till växelvärme. Syftet var att kunna utnyttja förmånligare strömpriser; vattenfall ville höja priset till RB kraftigt i samband med att SRJ gamla avtal löpte ut [Ebr 90751]