Vad gäller Arvid, så började han vid VGJ 1937.
De flesta unga på Ba, vid den tiden fick börja med trädgårdsputs vid Gräfsnässlottspark eller restaurang Strandkullen, i Björboholm. Sedan var det till att röja sly mellan Kvarnabo och Arelid, medelst att bränna och använda lie o yx.
1941 byggdes bangården i Sjövik om, de tre spåren skulle utökas till 5 och en ny vändskiva anläggas, för den likaledes nya slagggraven så användes räls från STJ.
Den nya vändskivan byggdes i en mosse och en handdriven pålmaskin användes. När det kom till gjutningen så fick Arvid och en man till, börja tidigt på morgonen och länspumpa gropen för hand med hävstångspump.
Behovet för utbyggnaden var att det på söndagarna kom två stora sporttåg med dubbla lok och många vagnar med ett par timmars mellanrum.
Under andra världskriget så lagrades lokved i Sjövik, i travar lika höga som från golv till tak i en banvaktstuga. För övrigt en tid med mycket trafik och eftersatt underhåll, otäta lok och sliten bana.

- ’Hade inte staten tagit över, hade det inte gått länge till.’

’Roslagsbjörnen’ ( VGJ 33/SRJ 27 ) som användes en tid med sin boggitender, vilket medförde att den fick kopplas isär vid vändning i Skara, var lika stygg mot spåren som senare Tp loken var.
När upprustningen började efter kriget fick nerkörda skarvar lyftas med domkraft och med blåslampa värma skarvjärnen så att de gick att räta ut. Slipers där rälen ätit sig ner, fick laftas ur för att få in en underläggsplatta. Fogelbergaren som senare användes för höglyft, var gjord för normalspår och fungerade dåligt på smalspåret.
När vi ändå är inne på lok och bränsle, så hände det ibland att ejektor fick användas för vattentagning. Ledbara spiralrör användes, om eldaren glömde lossa det efter vattentagning blev det bara en lång tråd kvar efter avgång, då var det inte roligt att vara eldare om föraren var gammal och sur...
En plats för vattentagning var i Kvarnabo alldeles intill bron över ån, ovanpå brunnen fanns ett litet hus som de också hade en dressin i. Här togs vatten för att blanda ut ogräsbekämpningsmedel med. Ett medel som hette något börjandes på A... ( mitt minne svek där ) användes i sprutan på dressinen. Hormoslyr i blandning med diesel hade de i handsprutor och användes till buskar, oftast så regnade det lika mycket över männen som buskarna.

Arvid blev ibland nerkallad till Göteborg för att hjälpa till. Erik ’Stor Erik’ Ångman var banmästare vid VGJ i Göteborg, där han brukade luffsa omkring i trasiga byxor. Lossning av material och andra uppgifter, som t.ex. vintertid kunde vara att hugga loss fastfrusna lok. De lok som gick i lokaltågen till Sjövik fick ofta stå ute över natt, även under vintern.
En annan händelse som också borde timat under 40 talet eller så, var den stora urspårningen i Anten. Arvid berättade att den troligen berodde på att ett södergående manuellt bromsat tågs första halva bestod av tomma kolvagnar, därefter kom lastade godsvagnar. Vid inbromsningen för Antens station så släppte bromsarna bak i tåget före att loket lossade. Detta gjorde att tomvagnarna lyftes av spåret ( spår 2 ) och kastades upp in en stor hög över ’ettan’ och lade sig mellan godsmagasinet och stationshuset. 3:an förblev fri och kunde användas för förbifart.

1950 flyttade han in i Björboholms banvaktsstuga.
Ett minne därifrån är vintern -51, då han en dag var på besök hemma i Mjörnsjö. Vid sju tiden skulle tåget komma för att ta honom hem. 3 o 4:an skulle mötas i Anten, men det bar sig inte bättre än att 3:an fastande i drivorna norr om Anten och 4:an blev fast i Björboholm. I brösthög snö började han gå hem mot Björboholm, det tog dryga 4 timmar, bara för att komma till ett utkylt hus där det bara var att börja elda. 1952 gifte han sig, och då löstes värmefrågan...