...det som aldrig blev får man aldrig veta. Samtidigt viskar djävulens advokat i örat att med BLJ:s mindre kvadratmetrar byggnad hade mer pengar kunnat gå till annat. Det är närmast okristligt att plåga sig med frågeställningar som denna, BLJ är en sådan förlust men DONJ/Jädraås hade varit detsamma.

Vi får inte tänka på våra generationers livsverk 1960 till nu som början och slutet på en epok för dessa järnvägar vi nu försökt rädda. OK, det finns några banstumpar kvar, och vi har ordnat så att de är kul på ett sätt som vi och andra uppskattar. Nu måste vi och våra efterföljare jobba på att utifrån detta ge dem en uppgift och en legitimitet som inte är beroende av kulturtrender och andra instabila pålverk. Bara det kan i längden "ursäkta" att det får finnas kvar något som dessutom är kul. Vi hjälper inte till genom att fundera över vad vi orkar med att ta hand om, att utgå ifrån oss själva på det viset, för vad "vi" orkar med är allt mindre, det är det enda som är säkert. Kraften vi har att disponera måste i tillräcklig omfattning också gå till att expandera och samla in mer kraft, annars brinner lågan ut samtidigt som vi själva. Det man gör bara för sin egen skull kunde man lika gärna låtit bli, för det varar ändå inte. Det man gör för andra är det som har någon mening. Hur många av oss förstod, när vi började med detta, att det skulle vara meningslöst och till sorg för oss, om vi inte kunde föra det vidare?